Aftonbladet – 30 oktober 1867, sida 2

för deras stackars rädda själ, äro myther och omöjligheter. Reines ideal hade nu visat sig för henne på andra sidan om ett jerogaller, i sällskap med två granna damer från ett annat land och af en annan klass och religion än hennes. Det var i alla händelser icke mycket uppmuntrande. Den unga flickan gick öfver den stora gården med de tunga långsamma steg, som utmärkte familjen Chretien. Damerna af familjen dArgauges, bennes mors slägt, hade just icke brukat bära sådana tunga läderskor; men en af dem, Jeanne d Argauges, hade en gång låtit måla sig i bonddrägt,: med detsamma gamla krucifix af guld om halsen, som Reine nu bar. De brukade kalla henne ?la Fåe? och Reine hade ofta hört sin mor berätta hennes Sorg liga öde och huru hon dog af ett bittert ord. Reine ver lik detia porträtt, sade fru Chrtien ibland, och menade skrattande att hennes dotters skönhet kom deraf att hon var slägt med en få. Då Reine kom in satt Petitpere framför spiseln; han såg upp, smålog vänligt emot henne och knackade askan ur sin pipa mot spiselhällen. TsuGOnDE KAPITLET. Aldrig, aldrig. Men Petitpere smålog ej då, han ett ögonblick senare började berätta hvad som tilldragit sig medan Reine var borta. Detvar juockså bådesorgligt och hemskt. Emellertid hade hvcrken sqvaller eller tobak förlorat sitt behag, fast stormar rasat och olyckor hopat sig, och den gamle rökade helt lugnt sin pipa och berättade helt lugnt sin historia. ?He! sta 8 se! Hvem skulle anat det?? sutle Mer öbrotien rär hän slutäde