Aftonbladet – 30 oktober 1867, sida 2

djupa känslor äro icke de offer som vår beskealiga verld sätter högsta värdet på. Tusen små vänliga eldar brinna i våra renputsade spislar, i våra kök, vära bospital, våra asyler. Vi dela ut vårt bränsle i så och så många skyfflar kol och om elden brinner alltför svagt, lägga vi dit några små stickor af romantik. Men jag tror att Reine gerna skulle velat tända ett stort bål om hon blott haft tillfälle dertill; kastat på bälet allt det dyrbaraste och värderikaste hon egde, alla rika blomster, alla Jjufva frukter, några bittra örter och litet doftande rökelse; satt eld på alltsammans cch sjelf störtat sig i lågorna, om hon fått det. Reine, med alla sina fel och sin älskvärdhet, sin ömhet, sin svartsjuka, sin trohet, sin passionerade häftighet, sina skarpa, vredgade ord, kunde väl tala om ett ögonblicks obetydliga öfve gående känslor; men det var henne så svärt att kläda i ord hvad som kom hennes hjertas innersta harposträngar att Jjuda, så att bon lögst sällan försökte det. Det var endast i blicken ur hennes öga, i rodnaden på hennes kind, i det stupdom Jjufva och strålande uttryck af ömhet och värma, som Richard Butler kunde läsa hennes hjertas ord. Ehuru Reine var gammal för sina år i tankar och känslor, var hon dock ung i verldskännedom, och månget barn på tretton år är klokare än hon. Det är blott med tiden och genom närmare bekantskap med verlden, qvinnorna förlora den vana att tillbedja sina idealer, som tillhör deras oerfarenhet. Senare finna de huru felaktiga, huru otillfredsställande och ofuilkomliga alla menskliga domslut äro — och det händer att de först när det är för sent upptäcka att de höga, öfverlägena varelser, som skulle i sin Hand töpa sen af och omsorgen