Aftonbladet – 28 oktober 1867, sida 2

Medan den romerska frågan således på letta håll synes på god väg att erhälla den enda lösning som numera, gentemot ultramontanismens flinthårda non possumus?, synes vara möjlig, reser sig från ett annat håll ett fruktansvärdt och oroväckande hinder. Ett annat telegram, äfven af i förgår, berättar nemligen att den romerska expeditionskåren i Toulon fått nya inskeppningsorder, och ett ytterligare, i dag anländt, har att förmäla att den redan i går var på väg till Civita Vecchia, dit den i dag på morgonen troddes skola ankomma. En Paristidning, L Epoque, vill visserligen veta att expeditionen har ordres att tillsvidare stanna i Civita Vecchia, men det är utom allt tvifvel att dess öfverbefälhafvare, general Dumont, af gammalt känd för siva påfliga sympatier, skall, vid underrättelsen om den omedelbara fara som nu botar de franska vapnens proteg i Vatikanen, genast föra sina trupper till Rom, dit jernvägen kan på några timmar föra dem. De faror som resa sig i Garibaldis väg äro således af det allvarsammaste slag, skulle han än genom en lycklig coup de main lyckas före fransmännens ankomst bemäktiga sig Rom. Men det är också medvetandet af dessa faror, på hvilka han måste varit beredd, som gör hans hjeltemod. Han tror fullt och fast på sin saks seger,: och går utan att se hvarken till höger eller venster rakt på sitt mål. Han har denna trons fasta tillförsigt som ej ser aferunderna för siva fötter. Skulle han än ej lyckas i sitt syfte att nu genast taga staden, återstår honom alltid att kasta sig in bland bergen, der sedan 1848 års fälttäg hvarenda vrå och skrymsle äro honom bekanta, och, oupphörligt förstärkt af Italiens ungdom, som redan från alla håll strömmar till honom, börja ett befrielsekrig som för fransmännens kejsare kunde blifva ett nytt Mexiko. Hvad gör under dessa förhållanden italienska regeringen? Så vidt man af telegrammernas tystnad kan sluta, ingenting. Hon tyckes vara stadd i den fullkomligaste rädlöshet. Eller rättare sagdt, som ett af våra telegram yttrar, någon italiensk regering finnes för närvarande ej. Cialdinis minister har knappt hunnit bli färdigbildad innan hon åter upplöst sig. Segraren vid CastelFidardo synes, med all sin energi, ha bäfvat tillbaka för ansvaret att på en främmande makts befallning handla i rak och öppen strid mot hela nationens önskningar, eller har konungen ej velat ge honom de fullmakter han fordrat. I den krig Italien nu har att genomgå hade det behöfts en Cavour vid rodret; i stället drifver statsskeppet vind för våg utan styrman mot bränningarne. Endast revolutionskomiter?, heter det i telegrammet, äro i verksamhet.? Rykten, som dock motsägas, hade äfven berättat att Victor Emanuel skulle abdikerat. Det är att hoppas att i denna kris, der statsmän stå försagda och handfallna, det italienska folkets nationalanda, som vid afgörande tillfällen visat sig lika klarsynt som glödande, skall rädda landet, och att nationen, om konung och regering af fruktan för främmande maktspråk lemna sin post, skall sluta sig som en man omkring der ende, som visat sig ha mod och kraft att föra henne an — Garibaldi. Sedan ofvanstående var skrifvet har et telegram ingätt som berättar att en ny mi nistår blifvit bildad med f. krigsministern Menabrea som ministerpresident. Då denne lär känd för mycket konservativa tänkesätt, har Vietor Emanuel utan allt tvifvel beslu tet sig f örett strängt fasthållande vid Sep. temberkonventionen och eftergifvenhet fö Frankrikes fordringar. Detta bekräftas äf ven af underrättelsen att den nya regeringer utfärdat en proklamation, hvari hon, mec ogillande af Garibaldis expedition till Rom. förklarar att Frankrike och Italien skola samråd reglera den romerska frågan.