Aftonbladet – 28 oktober 1867, sida 2

STOCKHOLM den 28 Okt. Ställningen i Italien har under de senaste dagarne undergått en stor och plötslig förändring. Franska kejsaren hade, sedan italienska regeringen fallit till föga och med vanlig: undfailenhet fogat sig i de henne förelagda vilkoren, gifvit den i Toulon redan inskeppade expeditionskåren kontra-ordres, Allt tycktes vara inne i de gamla spåren igen. Ratazzi, som ett ögonblick vågat drömma om en sjelfständig italiensk politik, hade som ett försoningsoffer afgått och lemnat plats åt Cialdini, af hvars energi och vältekanta antigaribaldianska tänkesätt man synes ha väntat sig ett kraftfullt uppträdande mot alla försök att bryta eller kringgå Septemberkonventionen. Från insurgentskarorna på det romerska området, som här och der tillkämpat sig några små fördelar, men ännu ej i någon större drabbning mätt sina krafter med de påfliga trupperna, hördes ingenting vidare af: de voro som försvunna. Det hette att de dragit sig tillbaka öfver gränsen igen. Diplomaterna spetsade redan sina pennor för att till sina respektive hof inberätta att allt var lugnt igen, och i Tuilerierna, der man ej kunnat vara blind för det allvarsamma i situationen, drog man helt säkert en suck af lättnad. Plötsligt, som en åska frän en klar himmel, kommer en underrättelse, som måste ba väckt lika stor bestörtning och förbittring bland prestpartiet och dess höga gynnare som det öfverallt der menniskohjertan klappa af kärlek till storheten och hjeltemodet och hat till munkvidskepelsen, helsats med jubel och hbänryckning. Det gamla lejonet från Caprera hade slitit sina kedjor och var löst. Garibaldi hade, sedan ban på ett nordamerikanskt fartyg lyckats komma undan till ön Sardinien och derifrån öfver till Livorno eller någon annan italiensk hamn, plötsligt visat sig bland de sina i bergstrakten nordost om Rom. Anhållen i Foligno, en stad på stora vägen från Perugia till Rom, såg det ut som han för tredje gången skulle af italienska regeringen bli hindrad att gå mot sitt mål. Denva gång inskränkte man sig dock blott till ett förbud för generalen att fortsätta resan. Huru Garibaldi tolkade detta artiga förbud, veta vi ej; nära till hands låg åtminstone att deri se ett slags tyst uppmuntran; visst är att vi, i trots af förbudet, straxt derefter finna honom i Terni och så i Narni, välbekanta orter bland Sabinerbergen, i Roms omedelbara närhet. Och nu utveckla sig händelserna slag på slag med den blixtlika snabbhet, som utmärker Garibaldis alla operationer och hvari man velat se en ej ringa anledning till hans underbara fram: gångar. Här, på gränsen till det nu så kringskurna påfliga området, träffar han Nicoteras och sin son Menottis skaror, hvilka efter Nerolas utrymmande, en operation som nu vinner sin förklaring, här koncen: trerat sig. Med hvad jubel de helsat sin gamle chef välkommen ibland sig, kunna vi lätt tänka oss. Men nu är ej tid till demonstrationer. Som det af telegrammerns vill synas, utan att ge sig tid till nå. gon hvila, sätter ban straxt sin lilla armå — den är endast 4000 man stark — i rö relse, besätter de vigtiga punkterna Passc Correse och Monte Maggiore och ryckei ned på campagoan, följande venstra Tiber. stranden. ittills synes han ej ha stött på något motstånd; de påfliga trupperna hade aemligen i en koncentrerande rörelse dragi sig tillbaka på Rom. Men våra telegram mer i dag ha att berätta om två strider som .förefallit vid Monte Rotondo och Tor reto, der de påfliga trupperna blifvit slagna Garibaldi står under Roms murar, så sluta samma teleprant, N