Aftonbladet – 26 oktober 1867, sida 3

liffalla, varma framställningen; och till illu sionen, denne skådespelarens högsta konst hvarigenom han sjelf uppgår 1 den fram ställda personen och rycker åskådaren in dennes själslit, hinner hon icke. Det vor ellertid orättvist att ännu fordra sådan af denna skådespelerska, som så sällan för js kb sig inom det högre dramat. Och at kon i alla händelser lagt i dagen anlag föl detta fack, vilja vi ingalunda bestrida. Nå got, som hon närmast iorde kunna förbättra. är sin framsägning, hvilken åtminstone ställvis lider af denna tunga eftertrycklighet, som fordom tillhörde maneret få vår kongl. scen. Alven bör hon ej öfverhöfvan forcera sin röst, eom ej derull eger vederbörliga resurser. Det mimiska spelet är ännu mnågot för morkeradf; men detta kan snart afnötas,. Det rikliga bifall, som tillfallit fröken Åbirg för heones återgifvande af rollen, bör vara en borgen för publikens välvilliga tänkesätt och tillika en uppmaning att ailtmer söka göra sig förtjent deraf. De öfrige spelande fylla på ett ganska örtjenstfullt sätt sina roller och bidrag derigenom att ge bilden rikedom och afruodniog. Hr Fredriksson gom Carl VI betonar lyckligt svagheten bos denne konung, liksom den ädelhet, som likväl äfven utmärker onom, Fru Swartz lånar hela sin ölskvärda blidhet ät Agnels Sorells figur, som härigenom bildar en väl nyanserad motsats 1! Johannas bjeliegestalt; och hr Sweriz såsom Dunois ger den varmhjertade ädlingen med sin vanliga förtjenst och konstnärs. törsländ. Att föröfrigt omnämna alla, som bidraga till styckets fraragång, vore att uppräkna nästan alla medspelande. Dock kunna vi ej underlita ytteriigare nämna ät. minstone Talbot-Dahlqvis:, präktig som alltid, Lionel Elmlund och Filip Hansson. Uppsästningen är i allmänbet vårdad, ehuru en och annan brist väl kunde a den all:för långa krönin sin operamessi, dekorationen i femte akten med sin underliga anordnivg af torn och vallar och sin muriostörtning (?) som ökar de nog många omtalade otroligheterna med eit synligt underverk. Hr Södermans musik synes vara hastverk och utmärker sig ej genom den oriinalitet, som annars plägar vara denne pmpositörs kännetecken.