Aftonbladet – 26 oktober 1867, sida 3

kompasitörs kännetecken. MUSIK. Felix Marie Victor Masss historia och I konstnärliga bedrifter äro i vår nord temligen okända, och det torde derför icke vara Jur vägen om vi nämna att han är född i Lorient år 1822 2, att en särdeles framgångsfjrik studietid inbragte honom en stor mängd pris och uimärkelser, och att han !såsom operakomponist debuterade med sin ?Chanteuse voilge?, som är 1852 vann kfligt bifell på Opera comique i Paris. För samma acen arbetade han med mer eiler mindre af Gmänheten gynnade tondikter till är 1856, då han utbytte den mot Theåtre lyrique, för hvilkeg ban deta år skref sim ?La reine Topaze?, som af mången anses vara hans förnämsta konstverk. Mass är ciev af Halevy och hans arbeten röja i många afseenden likhet med hvad deane t diktat i den lättare genren. För ätnjuter ban äfven anseende såsom lärd musiker och lärer redan i yngre är hafva prisbelönats för synnerligen utmärkta fugor. Portehäserna, denna lilla enaktsoperett, som i onsdsga för första gången gick öfver vår scen, torde svårligen kunna tänkas fullt värdigt representera honom. Af det formvälde, för hvilket Masse skattas högt hos sina lendsmän, röjer arbetet åtminstone litet nog. Tvärtom lider det brist stil, och ns oregelbundenhet inverkar menligt innehållet, ty knappt har ett vackert motiv, en melodibit, börjat smeka örat förrän den anelående begynnelsen plötsligt öfvergifves, och detta förhållande inträffar å ofta, att nyckfullhet blifver ett beteck-) nande drag i hela operetten. I killiga nummer röjer sig emellertid rätt mycken it, och de melodier, som, undantagsvis, utförts, lemna åhörarne högst avgesäma hvilopunkter. Eno siden är till exempel chevalier de Cadillacs första fång. Duon mellan honom (hr Torsslow) och Bouvard (hr Uddman) spänner genom sin början intresset och lofvar mycket, som, seden man dock först fått öfverstå åtskilligt encätt krimskrems, omsider äfven hålles i det lifliga sluttemai. Markis de la Breteche (hr Arlberg) presenterar sig lyckligt genom några qvicka kupletier, och qvartetten mel. Ian de tre nämnda personerna och Eliane Bouvard (fröken Harling) är genom sin intagande melodi och vackra form operettens glansnummer. Henues parti är för öfrigt ganska vanlottadt och torrt, hvilket särskildt gäller om arisn, hvars komik är mer än tillädligt sökt, Eti fel i musiken, som vi nödgas särskildt anmärka, är dess äflan ott härmningsvis återgifva ett och annat, hvars imitation tär under dess värdighet. Att snarkningar kunna, instrumenta!t härmade, göra stor komisk effekt har Dittersdorf i sin ypperliga ?Doktorn och Apothekarn? nogsamt bevisat, men må man slippa att höra dylika naturljud dussintals gånger såsom här framstönas med basunoröst. Likaså är glasens klang eller penningskrammel och dylikt temligen simpelt och krasst, när det användes såsom musikaliskt ockompanjemang, huiu angenäma till sin betydelse dessa Jjud än kunna vara. Teckningen af den nattliga orgien, som utgör styckets början, röjer eljest en ganska liflig och på det dramatiska lyckligt riktåd fantasi hos musikern. Att röja librettons innehål! vore att göra arbetet en otjenst. Det är temligen slipprigt, och lider dessutom af det sedvanliga felet, orimlighet, men att det är tokroligt nog, samt förmår att hos auditoriet väcka och underhålla liflig munterhet, vore orätt vist att neka, helst det senare redan är ett faktum. Utförandet är i det hela godt. Hr Uddmans ovärderliga vor för det komiska göra sig öfverallt ande och förläna särskildt slutscenen, huru dr.maltiskt otilliredsställande den än är, en effekt som sxrattmusklerna icke kunna moistå. Äfven hr Arlberg (markisen) väcker ofia lifligt bifall och hr Torsslow (chevaliern), i hvars parti en vecker timbre hos rösten är af största vigt, utmärker sig någon gäng särdeles fördelektigt. Fröken Harling hur såsom Eliane en föga tacksam uppgitt och fröken Lunudequist, säsom den at Bouvard och markisen lika byllade dansösen Zerlina, deltager Ilott i ett par obetyciliga ensembler. Då man ofvanpå denna operett gifvit De löjliga mötena? har allmänheten fått ut tillfälle till j-mförelser, som icke kunnat lända den moderna komponisten till fördel, då man efier granskningen af talanzens mer eller mindre lyckliga sträfvenden fätt i beundran af Isouards musik ostördt öfver. lemna sig åt njutningen af en enkelt och naturligt uppenbarad rik ingifvelse. Det enda nya som utförandet företedde, var af den beskaffenhet att vi anse säsom pligt ati först efter förnyad pröfning derom uttala vänt omdöme. Mellan de begge dramatiska tondikterna har gifvits tvenne balettnummer, La coquette?, hvari fröken Forssbergs synnerligen behagfulla dans alltid väcker lifligt erkänrande, samt ?Le carneval de Venise?, elt försök att på Paganinis verldsberömda motiv tillämpa denskonst en såsom illustration. Fru Lund och hr Sjöblom lyckades deri vinna allmänhetens sjmpatier, och blefvo, liksom fröken Forssberg efter hennes nummer, belönade med inropning. fora