Aftonbladet – 26 oktober 1867, sida 3

I den sannt bistoriska kämpagestalien WalJenstein tala till oss från samma tiljor, som au beträdas af sierskan från Dom Remi. Orleanska jungfrun tillhör alstren från Sechillexs så kallade klassiska period, som vanligtvis anses omfatta de sista åtta åren af hans lefnad (1797—1805). Dramat för . I fattades omedelbart efter ?Maria Stueri? och blef färdigt på omkricg tio mänader (Juli 1800—Apri! 1801). Att ämnet på det illifligaste intresserade Schiller, intygar han sli flera bref. Äfven lemnar han en gång den märkvärdiga upplysningen, att han i början uppgjorde tre utkast till stycket, loch att han gerna skulle velat utarbeta de tivå, som nu ej blefvo fördiga, Såsom betecknande för hanws idealistiska ståndpunkt kan nämnas, att han ej lemnade töreträdet ät den af planerna, i hvilken han närmast följt historien, i det han der starkare be; tonat motsatsen mellan hofvets förderf och Johannas beslutsamms uppträdande samt engelsmännens angrepp, och slutligen fört henne till bålet i Rouen. Vid sitt fram tlträdande blef stycket, liksom nästan alla Schillere, temligen olika bedömdt, Vä nerna tyckte att han öfrerträffat sig ajell I (Körner), medan andra funno mycket att janmärka, trots de förtjenster de villigt ersände. Emellertid tystoade tadlet så smelningom, stycket gjorde lycka från scenen och har införlifvats med alla större tyska teatrars repertoirer. Hos 033 öfversattes det förträffligt af Nicander och bief under åren 1836 —41 ett af publikens älsklingsstycken genom Emilie Högqvists enligt allas omdöme förträffliga framställning af styckets hjeltinna. Ea opartisk granskning af denna ?romantiska tragedi?, som Schiller sjelf benämnt dramet, kan ej undgå at deri finna flera svaga punkter, isynnerhet då raan tager i detrektande dess hufvudkarakter, den underbara jungfrun sjelf. Såsom komposition! deremot har det mänga anslående och fulländadt utarbetade delar, och de jyriska monologerna liksom dislogen öfverhufvud utmärka sig för den smältande färgprakt och den fian värdighet, som aldrig öfverfva Schiller, äfven der, hvarest hans ver: j ser blifva mer deklamatoriska än sannt kända, mer tal än dikt. Det torde vara öfverflödigt att vid ett så allmänt kändt: stycke figmhälla enskilda partiers förtjenst, att till exempel analysera andra aktens för. ga utorbetning, de verkligt gripande l: erna i den fjerde, slutets upply et o. sv. Allt detta torde lö an vara kändt och erkändt. Likaså v vi ej särskildt uppehålla oss vid de uppträdande personerna, som i rik och väl be räknad omvexling röra sig kring och från alla sidor belysa styckets hufvusperson; vi endast nämna, att de nästan alla synas os klart och karokte:istiskt fattade samt i allmänhet både tillräckligt individugelise och nog intressanta för att ej alideles f svinna till intet bredvid juagfrun, com doc innerst Jeder och beherrskar dem alla, I: sak anse vi likväl af vigt ott påpeka, cemligen skalden genom två af dem, T bot och Dunois, tydligt uttalat, ait hjelt nan rnåste fatids som en inspirerad s merska, antingen man med den förre b och beklagar svärmeriets makt eller med den senare känner, att fenomenet, trots all sin underbarhet, dock eger likaväl en yttre, naturlig, som en inre, andlig sida, att den hänförande sköna qvionen genom sitt modin ch sin brinnande öfvertygelse verkar like ln nycket, om ej mer, än sierskan. e Just genom denne tydligt uttalade uppe u fattning af Jeanne dAre är det com Schi! er i väsentlig mån försvagat det intryck, hvilket Johanna ör afsedd att frambringa hos äskådaren; och i allmäshet lider den l( psykologiskt riktiga utvecklingen af hennes t karakter af samma eköl. Visserligen vet skalden att hon är blott en af syner hänförd svärmerska, och att hon ingriper i sitt lands historia med den makt, som det ovan IA liga, skenbart underbara ailtid och hos alla ln folk utölfvat; men han tecknar hennes siar. 1 skap med drag, som ej kuona förklaras på naturligt sätt, han har hopat underverk, ti der dessa ej beböfdes, och slutligen har han g grundat hela det tragiska förloppet i Jo-g hannas karakter på förutsättningar, hvilka si endast kunna ega giltighet för henne subjeklä tivt, men ej hatva någon objektiv verklig-!v het, någonting allmänt menskligt. Honia framträder från början som en evkel bond-h A n d k a ia a Dh oh mn flicka, hvars drömmande och inätvända sinne fått mäktig näring genom ett ensligt lefnadssätt och den exalterade stämning som ofta griper hela folket vid stora nationalolyckor. Hon har hatt syner, den heliga jungfrun hara kallat henne till sitt folks räddarinna, meng tillika åtagt henne att sky kärleken, atttillL sinne och lefnad förbli jungfru, hvarförutan i hon skall rista tron på sin gudomliga sändIn ning, den kraft, som uppehåller henne. Pålp denna henzres dunkla åsigt är nu hennes)d tragiska skuld bygd: hon förälskar sig plöts-!g ligt — znäzonting enligt vanlig föreställning )k högst naturligt och förlåtligt — men kän-!p ner detta som en förbannelse och underka-h star sig tåligt det straff, eom gudamodren härför låter henne undergå, samt blir sl ligen, sedan hon afskuddat sig den jordiska kärlekens bojor, försonad med sig sjelf och ft ti folk, för hvars seger hon villigt offrar !n tt lif. Att denna karakter, detta förlopp lo ro allt utom tragiska, inses genast och lv. utan vidlyftig bevisning. Också var det vällfs med afsigt som Schiller kallade sitt sorge 0 spel ?romantisk:?, icke blott derfor att ban in hållit hufvudkarskteren nägot öfvernaturlig li för alt vinna de unga romantikerne, utanjo äfven emedan han insåg, att hans dramals ej uppfyllde de fordringar man ställer tilllh det verkliga sorgespelet. För öfrigt behöfvab vi väl ej nämna, att Johannas karakier,p trots detta dramatiska grundfel, innehåller s drag af hänförende skönhet och sana menskd lighet: hennes kärlek till fader och syskon, heaones brinnande hänförelse för fosterlan-f dets sak, den hon med äkta qvinlig instinkt oo anser för detsamma som sin konungs, hen-l!d nes ödmjuka undergifvenhet i mutgången o. s. v. Det är dessa beståndsdelar af hennes ? igur, som tillförsäkra hepne åskådarens inle tresse och deltagande, och hvilkas samman i smältande till enskön totalbild, utgör upp-!d gilten, den svårlösta nen tacksamma upp-e giften, för den som skall framställa Johanna !b på scenen. 1 Fröken Åberg, åt hvilken detta svårajn värf na anförtrotts på vår första scen, egerj An för danvmuana BAll o8KRatildt wgtiga tra