Aftonbladet – 26 oktober 1867, sida 2

kofram och bildningens utbredning, har det således under de sistförflutna hundra åren kunnet inträffa, att när farsot, hungersnöd eller öfversvämning hemsökt någon landsända, eländet icke blifvit ytterligare ökadt genom upplopp och blodbad, tillställda af vidskepliga prester. Men alldeles försvunnit har den falska föreställningen om exceptionella gudomliga straffdomar ännu icke; ej heller saknas det ävnu ?bräckliga ierk hvilka äro så till brädden uppfyllda af synthet, att de påstå sig känna på vina fem fingrar de innersta motiven för den gudomliga försynens skickelser. Åtskilliga exemspel ur den senare tidens historia visa ock, att den falska föreställningen ji blott existerar, utan ännu är mökug att sutta ondt, hufvudsakligast derigenom att den afhåller menniskorna från att efterfråga de neturliga orsakerna till de olyckor, som drabba dem, och att vidtaga sådana medel, som kunna afvända dem eller mildra deras verkningar. Så fick man änna år 1847 i eagelska parlamentet höra en mr Piumptre förklara för sin ?välgrundade mening?, att hungersnöden i Irland var en himmelens strafidom öfver Storbritannien derför att regeringen och representationen hade beviljat statsanslag till det katolska seminariet i Maynooth, och att Guds vrede ytterligare ökats genom spanmålslagarnes afskaffande. andra sidan predikade katolska prester, att samma hungersnöd var en himmelens straffdom derför att det fenns irländare, som besudlat sitt land med att bekänna protestantiska åsigter. — Så,inträffade ännu år 1854, att presbyteriet i Edinburgh icke ville veta af några ganitära åtgärder till kolerafersoteos hömmande, men i stället förfrågade sig hos inrikesministern, lord Palmerston, om han icke ville bedja drottningen förordna i Skotland en allmän botoch bönedag i och för kolerans afvändande. Det svar inrikesdepartementet gaf på denna anhållan börjar på föl. jande sätt: Universums skapare har fastställt vissa raturlagar för den planet, som vi bebo, och menniskornas väl eller ve beror på dessa lagars iakttagande eller försammande. En af dessa lagar gör helsan beroende af frånvaron utaf sådana frasartade utdunstningar, som uppstå der menskiga väsen bo alltför trångt tillsammans eller der animaliska eller vegetabiliska ämnen ruttna. Sjukdom är enligt samma lagar den nödvändiga följden af sådana inflytelser. Dock har det behagat skaparen att låta det stå i mensklig magt pu vidtaga sådana mrättningar, som förhindra, ortföra eller oskadliggöra dessa gaser. Och det är mensklig pligt att iakttaga dessa lagar och begagna de förmögenheter, som försynen gifvit oss till vår egen välfärd. Skrifveisen fortter i samma föreläsningestyl, som här verkligen var på sin plats, och den slutar med följande ord: ?Vidtages icke ändamälsenliga sanitära åtgärder, skola öfverbefolkaingen och orenligheten ofelbart bära sina dödliga frukter, trots allt bedjande och fastande af en förenad och overksam nation. Har mennisken gjort sitt yttersta för sin säkerhet, först då är tid att nedkalla himlens välsignelse att med framzång kröna hennes anstränguingar.? — Att skrifvelsen utaf presbyteriet i Edinburgh betraktades såsom en afskyvärd utgjutelse af den gamle Palmerstons otro? följer af sig sjelf. Lyckligtvis handlade stadens kommunalstyrelse i enlighet med lord Palmerstons uppfattning, och staden hemsöktes ej heller at koleran på långt när så strängt år 1855 som är 1831. V: komma nu till den sista och måbända äfven den råaste yttring, eom de sistförflutna åren känna, af det vidskepliga åskädnipgssätt; hvarom här är fråga. Det är — vi nödgas säga det — en svensk prelat, från hvilken denna yttring utgått, och detta under förhållanden, som mäste försvåra domen öfver hans handlingssätt. . Hr biskop Beckman har med anledning af den hungersnöd som hemsökt hans stift, utfärdat ett herdabref alldeles sådant som de herdabref ur den mörkaste medeltiden, bvilka vi här ofvan karakteriserat. Medan de nödlidandes klagan funnit genljud i alla svenskars hjertan, och medan personer af de mest olika åsigter i religiösa ting skyndat att med sin skärf bidraga till nödens afhjelparde, medan men sålunda sett ej blott utherener, utan hvad här finnes af refornerte, baptister och judar hörsamma samma religiösa och menskliga pligt att bispringa hungrande likar, — upphäfver hr biskopen sin stämma för att predika icke kristlig kärlek, utan teologiskt hat; icke om jordelifvet såsom en pröfningens skola, i hvilken vi äro försatta för att lära oss ödmjukt bära lyckar och undergifvet olyckan, utan om jordelifvet såsom ett tillstånd, i hvilket vi kunna pocka på sällhet, såvidt vi icke genom läsningen af otrosskrifter och andra mindre synder nedkalla Guds vrede öfver 88. Hr Beckmans scriptum saknar intet enda af de karakteristiska drag, som vi förut anmärkt hos olika epistlar från medeliden. Den salvelsefulla stilen, ostentationen, hvarmed han, för att ödmjukheten rikigt skall lysa, framhåller, att äfven ?vil nerdar? icke äro precist några idealmennikor, utan äfven hafva en slärg af skröpighet?, som i sin mån kan hafva bidragit tt reta vår Herre, — allt detta påminner ullkomligt om inledningen till dylika epistar från de fjortonde och femtonde århuniradena; ja, skrifvelsen i sin helhet är så-Å lan, ati den, med få förändringar, skulle kanna läggas någon af de hedniske fanatici! munnen, hvilka på sin tid anklagade del ristne för att genom sina läror och otros-: krifter hafva ådragit verlden krig, pestli ch hungersnöd. För sett rättfärdiga detta l! mdöme torde följande profstycke vera till. ! äckligt: ; i; Hvanfrån har Idå all denna nöd kommit? Vili S f veka icke att svara: Den är en Herrans hemökelse. Den kommer otvifvelaktigt från honom, vilken allsmäktigt råder öfver himmel och jord, I, fver vind och våg, köld och hetta, regn och olsken; från hönom om hvilken det heter! ?Allt ) äntar efter dig, att du skall gifva dem mat il: inom tid. Då du gilver dem, så samla de; när ! u upplåter din hand, så varda de med god ting nättade. Om du fördöljer ditt ansigte, så varda e förskräckte?? Hvem utom honom skulle kunat sända denna ihållande vinter, hvilken in il: ommarmånaden tillslöt våra hamnar med oge-lt omträngliga isband, förhindrade samfärdseln h red de länder, som hade bröd nog, och äfven indrade såningsmannen att i rättan tid kasta sin äd i jorden? Hvem sände oss nästlidne sommar e strida skurar, som mängenstädes bortskoljde li andtmannens hopp? Hvem sänder oss nu dessa ystra moln, hvilka åter hota med förderf vår d bergade höskörd? Herre, du fördöljer ditt angte för oss, derföre äro vi förskräckte. b varföre gör nu, Herren detta? Gud är jul ärleken. Till sällhet och salighet har han ska-lW at oss, Han vill ingen syndares död, hvi låter vy