Aftonbladet – 26 oktober 1867, sida 2

slagne och plågade varda. Dessa synder nedkalla öfver oss dels den faderliga agan dels Guds heliga vredesdomar. Ingen af oss är utan skuld; alle äro vi utan berömmelse; vi lide det våra gerningar värde äro. Huru mycket hafva icke vi herdar förskyllt genom brist, skröplighet, tröghet, måhända liknöjdhet och försumlighet i själarnes vårdande! Hatva vi varit så brinnande 1 förbönen, så allvarliga i bestraffningen, så flitiga i förmaningen, så sorgföälliga i ledningen. så vaksamma, sä föredömliga i lefvernet, som kärleken kräft och Gud med rätta af oss fordrar? Ack Herre, gack icke till doms med dina tjenare, ty för dig är ingen lefvande rättfärdig. — Öch å andra sidan: huru mycken ohörighet mot Guds ord och den derpå grundade förmaningen, huru mycken svaghet i tron, hvilken brist i kärleken uppenbarar sig icke inom hjorden. Ja många landsändar hafva isednare tider befläckat sig med särskilta svåra och vidt omkring sig gripande synder. Grof otro, nådesförakt, ja uppenbar fiendskap mot kristendomens heliga sanningar äro icke fremmande ens för våra aflägsna bygder. Det otrosgift, hvilket sprides dels genom flere äfven bland de större tidningarne, dels genom andra större och mindre skrifter, slukas af mången med begärlighet. Man måste häpna öfver den benägenhet, med hvilken menniskor tillerkänna dylika lögnprofeters högst ytliga och lösa bevisning full kraft emot de orubbligaste, heligaste och saligaste sanningar. Vi tro oss med någon visshet känna, att hr biskop Beckmans herdabref framkallat stort ogillande äfven från deras sida, hvilka hafva iotet att invända mot hans föreställningar om en vredgad Gud och om exceptionella straffdomar från himmelen, Ty det five äfven ortodoxe, som finna det hög igen förmätet att uppträda som profet med anspråk på att hafva fått en inblick i de gudomliga tankarnes fördolda verkstad — med anspråk på ett kunna med säkerhet utpeka hvilka Guds motiver äro. Om hr biskop Beckman och hans gelikar ieke anse sig alldeles ofelbara och icke äro alldeles otillgängliga för allvarliga råd och förmaningar, som komma från sjelfva det ortodoxa lägret, så kunde det möjligen lända dem till någon nytta att läsa nedanstående rader, som en af engelska kyrkans mest vördade prelater, den nyligen åflidne crkebiskop Whately skref i sin PAdress till de andlige och andra medlemmar af statskyrkan rörande den rätta eller falska tydningen af den närvarande skickelsen? (hungersnöden i Irland 1846—1847), I denna adress läses följande, kom man skulle kuuna tro särskilt åsyfta hr Beckmans herdabref, ifall det icketläge tjugu är emellan dem: ?Men har af den närvarande olyckan trott sig kunna draga fördelar för kyrkan, i det man med grunder, som icke uthärda en lugn och rationel pröfning, sökt hos menniskorna inskärpa läror, som jag endast kan betrakta såsom ytterst osunda och farliga till sina följder. Det gifves nemligen personer, eom förklara, att den :ärvarande hungersnöden är en Guds straffdom för hvad de kalla våra nationalsynder, hvarmed de isynnerhet mena den fördragsamhet, som visas de romersk-katolska. Det oriktiga i förfarandet att iillskrifva den förmenta gudomliga vreden den ena eller andra orsa ken korsmer emellertid klart i degen, när man ser, att det motsatta pariiet kan göra detsamme. Vill menniskan tillrycka sig den inspirerade profetens embete och fördrista sig att tolka den högstes planer, så är det lika lätt för det ena partiet att göra så som för det andra. Säger man katolikerna, att pest eller hungersnöd drabbat landet som straff för vår fördragsamhet emot dem, så kunna de tvärtom pästå, att protestantismen är den nationelsynd, för hvilken vi få lida. Och utan att det ena pariiet kan åberopa sig på et omedelbart underverk som vittnesbörd för sin menings riktighet, kan intetdera öfver bevisa det andra. När Israel i Elias dagar blef slaget med en hungersnöd, emedan at. gudatjenare bland folket hade tillbedt Baal, så hade afgudatienarne kunnat påstå, at straffdomen var sänd af Baal mot Jehovahs tillbedjare, om icke Elias hade förutsagt straffet och dertill nedkallat himmelens eld på altaret. Och så är det med de liknande berättelserna i den heliga skrift. Att Sodom och Gomorra förstördes för sina afskyvärda laster veta vi, em: dan bibeln berätter det. Men om en icke inspirerad menniska företager sig alt tala om gudomliga straffdomar och utpeka någon särskild orsak till dem, emzedan måhända en granne hastigt dött eller en stad blifvit förstörd af joråbäfning, så är detta lika oförnuftigt och fräckt som obarmhertigt och okristligt.?