Aftonbladet – 26 oktober 1867, sida 2

som Iramkallats hos alla upplysta och tänkande menniskor af biskop Beckmans af 08s för några dagar sedan i vårt blad omförmälda och karakteriserade herdabref med anledning af frosthärjningarne i Norrland, börja gifva sig luft på allt flere ställen i landet. Nu senast har Göteborgs-Handelstidning åt ämnet egnat en förträfflig artikel, till hvars spridande i vidsträcktare kretsar vi anse oss böra medverka, och hvilken i derföre, rekommenderande den till våra ev uppmärksamhet, här återgifva: Under kristendomens första ärhundraden bemsöktes det romerska verldsriket af förfärliga olyckor. Krig följde på krig, bungersnöd på hungersnöd, jordbäfningar och öfversvämninger aflöste hvarandra; rysliga, dittills icke kända farsoter spredo sig från provins till provins och bortryckte hundratusental af menniskor. Man frågade efter orsaken till dessa hemsökelser. Att de voro bevis på det högsta väsendets vrede ansågs oivifvelaktigt. Men denna vrede måste hafva en grund, och man såg sig om efter en sädan. Då fann man, att de gamla templen, i hvilka så många slägtleder hade bedt och offrat, nu voro försummade ; att de religiösa bruk, som under statens lyckliga och blomstrande tider noggrannt iakttagits, nu voro vårdslösade; man fenn, att allt flere och flere anslöto sig till en sekt, som hatade fädernas religion — till en, såsom man allmäns ansåg den, ateistisk sekt, hvers medlemmar samlades till hemliga möten, om hvilka många onda rykten voro i omlopp, och som flitigt bemödade sig att bland folket sprida otrosskrifter, innehållande dels jörsvar för sektens egna besynnerliga läror, dels hädiska angrepp på statsreligionen. Or: saken till rikets olyckor var således funnen, och man kunde desto mindre betvifla, att man funnit den rätta, som det var ett faktum, att sålänge statsreligionen hölls i helgd och af folket med tro omfattades, sålänge hade ock det romerska riket varit lyckligt och segergällt: dess vapen voro då oemotståndliga, och medan legionerna förde Roms örnar från land till land, herrskade frihet och laglydnad och välmåga i det inre, och männen voro pligttrogne och qvinnorna dygdiga. Men just från den tidpunkt, då den der ljusskygga? ) sekten uppkom, hade förhållandet slagit om till det sämre, och med sektens utbredning gingo, tyckte man, eländet och olyckorna hand i hand, tillväxande under färden. Den såsom ljusskygg? och ateistisk? stämplade sekten var, såsom läsaren vet, den uppspirande och sig utbredande församlingen af kristae. De otrosskrifter, som de utspredo, och mot hvilka statsreligionens försvarere ansågo nödigt att spetsa sina pennor, voro pya testamentets, de apostoliske fädernas och de äldre kyrkofädernas skrifter. Men folkmassan, som led och led förfärligt af krigens, farsoternas och hungerns härjningar, fann deticke vara nog,att-otrosskrifternå vederlades; hona fordrade ock, att otroshjeltarne, som nedkallat så hiskliga straffdomar från en förtörnad Gud öfver landet, skulle straffas. I denna fordran understöddes hon affanatiske folkledare, och man kan ganska väl föreställa sig innehållet af de tal, de höllo till de hungrande hoparne: Hvarifrån? — så ungefär måste de hafva orerat — hbar då all denna nöd kommit? Vi tveka icke att svara: det är en Guds bemsökelse. Den kommer otvifvelaktigt från Jupiter, hvilken allsmäktigt råder öfver himmel och jord, öfver vind och våg, köld och hetta, regn och solsken. Hvem utom honom ekulle kunna sända den väderlek, hvilken förhindrade samfärdseln med de länder, som hade bröd nog, och äften hindrade såningsmannen att i rättan tid kasta sin säd ijorden? Hvem sände oss de strida skurar, som mågenstädes bortsköljde landtmannens hopp? Hvem sänder 0os38 nu dessa dystra moln, hvilka åter hota med förderf vår obergade höskörd? Jupiter, du fördöljer ditt ansigte för oss, derför äro vi förskräckta. Hvarför gör nu Herren detta? Hvi låter jan ettsådant jernris gå öfver oss, hvilka dock äro skapade till glädje och Jycka här på jorden? Vi äro dock af hans eget slägte, såsom vära inspirerade siare hafva sagt. Blott ett enda evar finnes, som innebär full sanning. Våra synder nedkalla öfver oss Jupiters straffdomar. Grof otro, förakt för statsreligionen, ja uppenbar fiendskap mot densamma äro icke främmande ens för våra bygder. Det otrosgift, som sprides genom kristianeroas skrifter, slukas af mången med begärlighet. I denna otros tillvaro ligger grunden till hemsökelserna. Fördenskull ned med kristianeraa! Må vi, Juriters trognae och renlärige anhängare, skynda att offra desse lögnprofeter till ett försoningsoffer på vår yredgade Guds altar.? Och så skedde i sjelfva verket mångenstädes. Blodiga förföljelser mot de kristne utbröto. En samtida kyrkofader, Tertullianus, klsgar i en af hovuom författad försvarsskritft för kristendomen: ?Man tror att till hvarje allmän olycka, till hvarje vedervärdighet, som drabbar folket, äro de kristne orsaken. Om Tibern stiger upp till murarne, om Nilen icke stiger upp till åkrarne, om himlen stannat, om jorden rört sig, om hungersnöd, om pest utbrister — så genast bort med de kristne till amfiteaterns lejon alt af dem sönderslitas.? Och sålunda blef martyrers blod iymnrighet utgjutet. När katolska kyrkan i sin ordning kom till makten, möta oss mångfaldiga liknande företeelser. Samma vidskepliga föreställning om Gud och hans verldsregering, som gjorde, att hedningarne betraktade de kristne såsom orsaken till allmänna olyckor, till pest, hungersnöd och jordbäfvingar, retade katolikerna till vilda förföljelser mot de rotestantiska församlingar, som här ochi! Pp 5 der uppstodo före reformationen. Utbrast hungersnöd i någon landsände, öfversvämmades åkrarne af de uppsvällda floderna, förbärjades grödan af gräshoppor eller ollonborrar, uppstod en farsot, som grymt härjade i den fattigare befolkningens smutsiga boningar; straxt utfärdade den ene eller andre katolske prelaten ett herdabref, som underrättade menigheten, att Gud nu var ed, och ati orsaken till hans vrede var albigensarnes eller valdensarnes eller andra kättares läror och otroskrifter. Funuosinga sådana kättare till hands att skjuta skulden på, så voro judarne särdeles passande föremål att utpeka. Herdabrefven voro naturligtvis hållna i mycket salvelsefull ton; bruket ålade deras författare attinleda dem med en bekännelse af presterskepeis och de l ma. UT sa