Aftonbladet – 22 oktober 1867, sida 2

ligiös, föll för några dagar sedan på den magra iden att fasta i fyratio dagar, för att sedan kunna, som han påstod, fördrifva djefvulen?. Han försökte ganska riktigt med sin föresatta fasta, men kunde icke hålla ut mer än några dagar; men sedan har han årligen åter förnyat försöket och för hvarje gång kunnat hålla ut längre med kuren. Det sista försöket påbörjade han i början af förliden September månad och höll ut, som husfolk och grannar påstå, i tjugo dagar, hvarpå han dukade under och afled söndagen den 29 September, utan någon annan sjukdom än den hunger och törst förorsakat. Karlen ansågs eljest förnuftig, säger Åmåls Veckoblad. Han var vid pass 36 år gammal:och efterlemnade hustru och barn. — — Väderlek och äårsväxt. Kalmar den 19 Okt. : Såsom ett bevis på huru sent i år vissa frukter mognat, torde omnämnas att sommar-astrakaner, som bruka i Kalmarträdgårdarne aftagas i slutet af Augusti, icke förrän i denna månad blifvit riktigt mogna. Många slags delikata frukter, såsom gravensteiner m. fl. har man i år afplockat omogna, af fruktan för att de skulle förstöras af frost eller regn och stormväder. Vinterfrukten synes ej hinna att mogna tillräckligt i år. Väderleken har under de båda senaste veckorna varit blid, men i allmänhet kulen eller regnig. Potatesupptagningen pågår nu som bäst här i trakten. Af landtbrukare ha vi hört att i stadens närhet är ingen fara med potatesen. Den slår rätt bra till, och det är ej så farligt med torr-rötan ?som man skriker?. Östersund den 16 Okt.: Efter den temligen vinterlika väderlek, som var rådande i början af månaden, då man eiter hvad det berättas på åtskilliga håll inom provinsen hade till och med ganska godt slädföre, har en mildare temperatur inträdt, hvarigenom betet ännu kan begagnas och jordbruksarbetena fortgå. Det temligen jemna uppehållsvädret med blåst allt emellanåt är verksamt för gistningen? af säden, men hvars torkning påstås ändå gå långsamt, antagligen till följd af höstluftens mindre torra beskaffenhet under blid temperatur. En och annan har ändock tröskat och förmalt något litet af årets skörd, och funnit, att den ger särdeles litet till spanns, men att den af frost oskadade delen lemnar hvitt och välsmakande bröd; den frusna deremot — som beklagligen lärer vara den större — kan endast användas tillsatt med bättre mjöl och ger ändå ett dåligt bröd. Emellertid bör det kunna antagas som säkert, att Jemtland har af sin skörd att påräkna frösäd för nästa års behof till fullo: men — fions väl någon utsigt derför, att den erhållna frösäden skall kunna räddas undan våra hungrande magars oafvisliga kraf af föda? Detta kommer påtagligen att bero derpå, om lämpligt utbyte af frösäd och mjöl föranstaltas, hvilket nödhjelpskomiten tvifvelsutan icke underlåter, såvidt möjligt är. Piteå den 12 Oktober: Den 4 och 5 dennes regnade här ymnigt hvarefter den 6 föll snö i sådan mängd att man den 7 på morgonen hade minst ett qvarters djup. Inåt landet har man haft ända till en alns. Sedan har det regnat flera dagar, så att snön nu är borta. Kornskylarne stå änru på flera ställen ute och se hemska ut. Hvad frosten ej förstört, torde nu genom regnet förstöras. En — En elgjagt i Norge. I Ringeriges Uge blad för den 17 Oktober läses: Elgen är, som bekant, ett mycket fredligt djur, som vanligen låter skjuta och slagta sig utan att göra motstånd, men undantag finnas dock och vi skola berätta hvad som nyligen tilldrog sig på gården Skolleruds utmark. Egaren, som hade skäl att tro, det på hans vidsträckta egor en eller annan elg uppehöll sig, önskade gerna att få sig ett sådant djur och då den 7 dennes snö hade fallit, så att tillfälle erbjöd sig att taga elgen på spårsnö, lofvade han två af sina torpare, Nils Pedersen Venterud och Kristian Pedersen Lökkemoen, 5 spd. om de ville begifva sig på elgjagt och skjuta en elg åt honom. Torparne, som begge befattat sig med jagtaffärer?, voro gerna med om en treflig elgjagt och om den utlofvade belöningen. De begåfvo sig således på väg, försedda med gevär. Lyckan var gynnande, de fingo snart se friska spår af det slags djur de sökte och då spåren i den nyfallna snön stodo klara kunde det ej slå fel att de icke skulle få fatt på djuret. Glada gingo de på spåret och då de gått omkring ?. mil från gården fingo de se djuret, en stor elgoxe. Det stor: djuret gjurde dem något handfallna, men Nils Venterud lät ej förbluffa sig: han lägger an och skjuter djuret en kula genom högra bogen. Dock det stolta djuret låter ej fälla sig af en enda kula. Väl föll elgen för kulan, men han reste sig strax och rusade af med blixtens hastighet 300 å 400 steg. Han kände sig förmodligen något generad af hvad som passerat och stannade nu. Detta ögonblick begagnade jägarne för att sända honom ännu en kula och den fick han i bakdelen; denna kula, som sedan påträffades i djurets hufvud, hvadan den således genomborrat djuret i hela dess längd, verkade att elgen gjorde en formlig kullerbytta och föll med Lenen i vädret. Men detta var blott följden af en medvetslöshet för ögonblicket, Elgen reste sig strax upp igen och sprang 400-500 alnar. Då stannade han igen och jägarne upphunno honom, han får åter en kula, den gick in i hans buk, han faller åter omkull och förblir denna gång liggande efter skottet. Jägarne sågo att elgen ännu lefde och som han ännu såg dem för öfvermäktig ut,l vågade de icke gå honom riktigt in på lifvet, men gående honom ganska nära der han låg, sände de honom den fjerde kulan, hvilken gick in genom ryggen, något bakom bogen. Efter detta ekottiläg elgen fortfarande qvar och nu ansågo jägarne sig vara herre öfver honom, hvarför Nils med sin knif närmade sig för att afskära djurets strupe. Men plötsligt kom elgen åter till sig igen och reste sig i full kraft. Han ser sin mördare, han betages af raseri och vill dyrt sälja sitt lif. Han fattar Nils med sina horn och kastar honom flera alnar lodrätt upp, så att han faller ned igen först på elgens rygg och derifrån på marken. Nu äro rollerna ombytta. Nu är elgen angriparen och jägarne de angripna. Detta ombyte af rollerna kom verkligen nägot oväntadt för jägarne, men situationen blef för dem snart klar. Kristian Lökkemoen tog till flykten med sitt skarpladdade gevär och Nils Venterud var, skrikande på bjelp, föremål för algens ras-ri och han begagnade väl tillfället till hämnd. Han trampar Nils med frambenen och sparkar honom med bakbenen, så att Nils ansåg sig vara förlorad. Hans stund var dock ännu ej kommen och det lyckades honom att krafla sig upp igen, men det gällde nu att komma bort undan djuret. Detta förföljer honom flera gånger rundt omkring en gran, tills det, utmattadt af de fyra kulorna, åter signar ned. Nils, som fått, ett par refben knäckta, öfverläppen klufven och hela kroppen för öfrigt mörbultad, aktade sig nu att på nylt närma sig djuret och blef glad att nägra hundra alnar derifrån finna Kristian, p Kn nm sm VV VV och då de nu antogo att djuret icke kunde röra (C ig ur fläcken, begåfvo de sig hem för att erhålla vjelp att transportera d dig hjel U Nat hliv otnarm I aftanlb sada lasa haan för