Aftonbladet – 22 oktober 1867, sida 2

Det blir storm i afton4, sade kyrkoherden torrt. Er fru skall emellertid hinna roa sig innan den kommer. Men jag fruktar att Joseph icke kommer hem utan våt hatt. Då jag återkommer, sade Fontaine, forteättande sin väg, skall jag gå upp till prestgården, om ni tillåter. Catherine stod ett ögonblick och såg efter presten, som gick in i en fattig fiskarhydda, dit hon också ibland brukade gå. Den svartklädda gestalten, med sin långa vida rock, tycktes omgifven af ett ljushaf, så strålande var solskenet i dag. Det var som om allt blifvit skönare i dess strålar — åkrarne, de aflägsna gångstigarne, sjelfva gräset vid vägkanten. Slutligen nådde värt promenerande par ett af de små träkors, som man så ofta påträffar vid vägarne i Normandie. Några vissvade kransar hängde ännu derpå och gräs växte mellan trappstegen som ledde dit upp. Här stannade Fontaine. ?År det icke vagnen från Tracy, som kommer oss till mötes?, sade han. ?Jo, jeg tror det, svarade hans hustru. Då skal! jag lemna dig hos dina vänner?, sade Foutaine hastigt, ty jag har åtskilliga vigtiga eaker att ordoa. Farväl, min älskade lilla Catherine: de skola följa dig hem; de lofvade mig det, ifall jag villeaf stå dig åt dem.? Farväl, Charles?, sade Catherine. Tack för det du följde med mig, fast du hade orådtom.? Fontaine smålog och kysste henne på annan, ?Farväl, nin lilla Catherine?, sade hau ör andra gången, så ömt och varmt att 100 tyckte sig höra ett återljud af hans tämma långt efter sedan han upphört att