Aftonbladet – 22 oktober 1867, sida 2

Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 16 Okt. Frågan om de tyska sydstaternas inträde i det nordtyska förbundet upptager fortfarande helt och hållet intresset och sättes till och med i vissa afseenden i sammanhang med den italienska enhetsrörelsen, Alla menniskor begripa i sjelfva verket, att det tyska problemet måste afgöras allra senast eliter den romerska frågan. Jag vill icke nu påstå detta sista. Men detär otvifvelaktigt, att enhetsströmmen icke längre kan hejdas hvarken i Tyskland eller Italien. Hvad Sydtyskland angår, så är dess inträde i det nordtyska förbundet så att säga afgjordt till principen, och det program, som prins Hohenlohe meddelade kamrarna i Baiern den 8 dennes, har ingenting förändrat i sakens ställning. Prins Hohenlohe förkastade herr Froebels från Miächen doktriner, hvilka för någon tid sedan så mycket sysselsatte den europeiska pressen. Den ledande ministern i Baiern vill hvarken ha något sydstatsförförbund, hvilket Pragfreden eventuelt förutsåg, dock öfverlemnande initiativet åt sydstaterna, eller en oberoende ställning trån Baiern, hvilken hao anser omöjlig. Prins Hoheniohe döljer icke sin öfvertygelse, att Baiern, öfverlemnadt åt sig sjelf, snart skulle nödgas ställa sig i beskydd af antingen Frankrike eller Österrike, och den baierske ministern förkastar dessa båda alternativer med en viss energi. Den negativa sidan af hans program, hvilket, såsom man ser, är temligen bestämdt, har gjort ett godt intryck i Berlin. Detär ej på samma sätt med de positiva dispositionerna deri. Prins Hohenlohe vet fullkomligt hvad han ej vill. Men det mål, han sträfvar till, tyckes ej vara tillräckligt klart bestämdt. Han skulle vilja förena sig med det nordtyska förbundet uten att helt och hållet ingå deri, så länge det till grundval har den nuvarande i hans tycke alltför unitariska författningen. Prins Hohenlohe drömmer om en förbundsstat eller snarare om en konfederation af stater, som skulle omfatta på ena sidan nordstatsförbundet och på den andra sydstaterna. Dessa båda grupper skulle gemensamt behandla vissa allmänna angelägenheier och de borde äfven afsluta en internationel allians med Österrike. Detta förslag, som är temligen sväfvande och svårt att utföra, förutsätter naturligtvis de andra sydstaternas samtycke. Baierns ledande minister vet mycket väl, att dessa ider ganska litet falla på läppen i Carls ruhe, der man med otålighet afvaktar ett gynnsamt tillfälle att ingå i nordstatsförbundet samt till och med är redobogen att, om så behöfs, inträda deri isoleradt, emedan man är säker på, att de öfriga sydstaterna snart skola följa efter. Det är just wöjligheten af Badens och Hessen-Darmstadts särskilda inträde, som prins Hohenlohe isynnerhet tyckes frukta. Det är derföre som han i slutet af sitt tal starkt uttalar sig emot en ensam stats inträde, föga riktigt betecknande detta såsom olämpligt och eg nadt att framkalla konflikter. Baiern fruktar naturligtvis att bli isoleradt. Deraf hans protest mot storhertigdömet Baden, som detta dock föga bekommer. Den badensiska ministern von Freydorf desavouerade i kammarens i Carlsruhe plenum den 14 dennes prins Hohenlohes tal. Denne hade låtit förstå, att en provisorisk öfverenskommelse om hans förslag till sydstatskonfederation blifvit ingången melian sydstaterna, då de af Preussen inledda underhandlingarne om ett tullparlament kommo och lade hinder i vägen. Hr von Freydorf svarar, att de första underhandlingar mellan sydstaterna, om hvilka prins Hohenlohe hade talat, egde rum sistl. vår, samt att Baden ännu icke hade gifvit sitt bifall åt den plan, som prins Hohenlohe framställt. Den badensieka ministern förbehåller dessutom storhe:tigdömet rättighet att, om så behöfves, särskilt ingå i det nordtyska förbundet. Baden skall göra alla förberedelser för detta inträde, när omständigheterna bli gynnsamma derför. Dessa äro Baierns och storhertigdömet Badens synpunkter noggrannt bestämda. Den förra har dock det felet att icke kunna sättas i verket utan de andra sydstaternas samtycke, hvilket icke lätt skall erhållas, hvaremot det är nog med en öfverenskommelse med Preussen, för att Baden skall kunna ingå i det nordtyska förbundet. Man försäkrar, att en ännu mera betecknande manifestation snart skall ega rum i den badensiska kammaren. Regeringen skall ha blifvit uppmanad att officielt tillkännagifva i Berlin (hvilket hon hittills icke gjort), att hon är beredd att ingå i förbundet. På detta sätt kan prins Hohenlohes tal, ät hvilket de mot Preussen fiendtliga tidningarne gladt sig såsom ett nederlag för enhetssträfvandet, komma att påskynda utvecklingen. Man tror likväl allmänt, att Preussen icke vill taga något sfgörande steg i denna sak före tullparlamentets sammankomst, hvilken sannolikt skall ega rum fram emot nästa påsk. Föröfrigt äro många öfvertygade om, att prins Hohenlohe i sitt tal den 8 dennes kringgärdat sig med så mycken förbehållsamhet endast för att lugna partikularistpartiets farh gor och betrygga antagandet af tullföreninogsfördraget af den 8 sistl. Juli. Detta är för närvarande den stora frågan i södern. De radikale och ultramontanerna agitera för att få det offensiva och defensiva alliansfördraget i Aug. 1866 och förIragen af den 8 sist!l. Juli rörarde tullföreningen och tullparlamentet förkastade. Preusen tillkännager nu för de sydtyska hofven, å utt det betraktar dessa fördrag såsom soli-!å SERA RAS DERE n AL FESTA 4 et et 09 AR