Aftonbladet – 22 oktober 1867, sida 2

Barnen lekte i de små trädgårdarne framför stugorna, gummorna sutto i små grupper och nystade garn, spunno, sydde och tvinnade. Deras tungor rörde sig i kapp med deras flitiga fingrar och deras fladdrande hvita mössor. Några af männen lindade upp fiskegarn på spikar, inslagna i väggarne, andra lagade sina nät, under det åter andra stodo och talade med qvinnorna, som svarade utan att ett ögonblick afbryta sitt arbete. Mellan husen skymtade den blå, glittrande sjön. Dominique, från arrendegården, red förbi med några hästar för att vattna dem; Marion och några andra ropade god dag till honom. cOch när kommer fröken Chr6tien tillbaka?4 sade fru Poties från dörren till sin butik. cHvem kan veta det? sade Dominique och red i fyrsprång ned till sjökanten. I morgon kanhända, tillade han och tog af sig hatten för herr Fontaine, då han for förbi honom. Catherine frågade sin man hvarför så mänga af männen voro hemma. Hon hade icke bott tillräckligt länge vid hafskusten för att förstå betydelsen af sydvestvinden, som nu bläste emot dem, eller af den dimma som höljde de mörka Calvadosklipporna, q Fontaine tog upp sin lorgnett, såg upp i himlen och utåt sjön. CDessa vackra morgnar äro ofta bedrägliga, sade han, Slikvisst är det bra svårt att tro på storm och oväder på en dag som denna. Det var också den vackraste morgon man kunde tänka sig. Allting var så solbelyst och stilla, vinden var så mild, att det tycktes som om aldrig någon storm mera skulle kunna uppstå. Luften var så klar och lätt, : röster och fotsteg hördes så väl, det dam-: