Aftonbladet – 17 oktober 1867, sida 3

a TV PE UME ORO OS NN bedrifna skogsåverkan i Norrland. Vi ha vid våra betraktelser i ämnet uppställt såsom antagligt, för att icke säga fullkomligt visst, att om åverkaren icke finge betalning för det timmer han fäller och nedförer till flottlederna, så skulle nåIgon åverkan icke komma ifråga. Vi ha vidare framhållit såsom antagligt, att ingen annan utgifver denna betalning än den som får nytta af ,det åverkade timret, och det synes vara temligen kiart, att der, såsom vid Ume-elfven, ingen ennan kan tillgodogöra sig timmer än de der belägna tvenne sägverken, det måste antagas vara sågverksegarne, som få nytta af timret, Vi ha slutligen uppmanat Handelstidningen att, till stöd för sina argumenter till sågverksegarnes försvar, söka utvisa något annat förnuftigt sammanhang uti dessa transaktioner. Handelstidningen svarar härpå genom åberopande: af omöjligheten af kontroller, omöjligheten att veta hvad som är lofligt eller olofligt afverkadt?. — På dessa milslånga Psträckor? — utbrister H. T. — der ej ens några råmärken finnas uppdragna meljan kronans och de enskildes skogar, måste det vara alldeles omöjligt att kontrollera huruvida ett bygge skett på kronans eller bondens egen mark. Åtminstone blifver en sådan kontroll omöjlig för den ?20 å 30 mil längre ned boende sågverksegaren.? Äfven hrir Dickson C:ni tala i sin af oss återgifna skrift om ?timmerleverantörer, bestående af dels nybyggare, dels skattebönder, boende på afstånd ända till 20 å 30 mil uppåt elfvarne?. Det är icke utan att detta låter någonting inför dem, som icke ega någon kännedom om förhållandena? Vi ha också för vår del medgifvit, att i trakter, der kronans och enskildes skogar ligga blandade om hvarandra; svårigheter möta att utröna hvad som kan vara afverkadt på böndernas egna skogar eller på kronoskogarne. Men nu är att märka, att fullständigt afslutad och fastställd afvittringsförrättniog i Vesterbotten endast egt rum inom tre socknar, nemligen Degerfors, Nordmalings och Bjurholms socknar. Det är således, hvad Vesterbotten beträffar, endast inom dessa tre socknar, som åboer ega sådan full dispositionsrätt till den dem tilldelade skog, att de kunna tillgodogöra sig densamma utan föregående utsyning. Inom hela det öfriga Vesterbotten och specielt inom hela Lappmarken får icke till afsalu fällas ett enda träd, som ej är utsynadt och med kronomärke stämpladt. Hvarje ivom dessa trakter påträffadt timmer, fom ej är kronostämpladt, är således olofligen afverkadt. Nu säger sunda förnuftet, att sågverksegarne icke sitta på afstånd ända till 20 å 30 mil? och på god tro utgifva penningar för timmer, blott och bart på leverantörernas lösa uppgifter, att de ha ett så och så stort qvantum att afyttra. Det är ju naturligt, art de låta genom sin betjening efterse, om något timmer verkligen finnes, och det är väl för det ändamålet de hålla sin stora och dyrhara stab af inspektorer, flottehefer, intummare, timmermärkare och hvad de allt heta dessa deras Ptjenstemän?. Att så tillgår ha för öfrigt hrr Dicsson C:ni sjelfve haft godheten upplysa i sin skrift till konungens befallningshafvanode i Vesterbotten, der det i redogörelsen om förloppet vid timmerleveranserna slutligen heter: ?Virket blir härefter af verkens ambud synadt, intummadt och definitivt inköpt.? Det är nu fullkomligt solklart, att verkens ombud vid virkets ?synande? och ?intummande? icke kunna undgå att iakttaga om stockarne sakna kronostämpel. Anträffas nu ostämpladt timmer i en trakt, såsom till exempel i Lappmarken, der alldeles ingen afverkning får ega rum utan efter utsyning, så måste verkens ombud se, att timret är olofligen afverkadt. Det är tomt prat att härvid tala om skäl till misstanke?, om Pstarka anledningar till misstanke? o. s. v. Här finnes fullkomlig visshet om timret är lofligen afverkadt eller ej. Hvad således angår de trakter, der ingen afverknivg får ega rum utan efter utsyning och kronostämpling — och dit hör, vi upprepa det ännu en gång, hela Lappmarken — så kan icke en enda stock blifva inköpt, utan att köparen vet om den är lofligen eller olofligen afverkad. Erinra vi tillika derom, att vid de vattendrag, om hvilka i de nu anhängiggjorda rättegångarne det specielt varit fråga, eller Ume-elfvens vatten, Lappmarksgränsen befinner sig på ett afstånd af 10 å 11 mil från kusten, så finner man, att talet om afstånd af 20 å 30 mil, der ingen kontroll kan utöfvas, är rätt och slätt vrängda framställningar till förvillande af allmänhetens omdöme i denna sak. Vi medgifva, att det är sågverkens ?ombud?, och icke sägverksegarne sjelfva, som vid timrets synande och intummande måste ovilkorligen få tillfälle att med egna ögon se det åverkade timmer, som -man måste antaga att de för sågverkens räkning in köpa och betala, emedan i annat fall ingen åverkan skulle ega rum. Huruvida det är rimligt och troligt, att ombuden, i strid mot allvarliga föreställningar och befaliningar, skulle fortsätta med att pracka åverkadt timmer på sågverken, är åter en fråga, som hvar och en måste för sig besvara efter bästa förstånd och samvete. Vi fillstå, att oss förefaller det åtminstone icke troligt, Men äfven sågverksegarne sjelfva ha den lättaste utväg i verlden, bodde de än på 50 mils afstånd från skogarne, att förvissa sig om att de ej betala mer timmer än hvarje leverantör är lagligen berättigad att hugga. Bland den nya skogsförfattvingens bestämmelser om utsyning förekommer i 5 ett stadgande, att innan förrättningsmannven, efter verkställd utsyning och utstämpling, , från stället afreser, skall han mot bevis l. men utan lösen gifoa sökanden skriftligt syneI instrument. Funnes nu den ringaste allvarliga vilja hos sågverksegarne, att undvika inköp af orättfånget timmer, så behöfdes blott att de vid aftalet om timmerleveransen fordrade uppvisandet af syneinstrumentet. De kunde då på siffran utröna huru mycket hvar och en vore berättigad att för året! hugga, och det behöfde alldeles icke blifva ! tal om anledningar att misstänka att le-! verantören utbjöde mera timmer än det hvaröfver han lagligen förfogade. f Vi erinra att vi här tala uteslutande om sådana timmerleverantörer. som ei eoa att