Aftonbladet – 16 oktober 1867, sida 3

andra hustru, men; detta orubbliga godt lynne var ju outhöärdligt. Tiden gick. I Petitport hörde man fögs om den öfriga verlden. Familjen Tracy va ännu i Paris. Charles Butler lefde ännu. eharu utar bopp om vederfäeude, Det va en långsam, sorglig tid för Dick. På Char. les begäran hade Catherine Butlers bröllop blifvit i all stillhet firadt kort före julen. Underrättelsen derom kom öfverhafvet till Catherine Fontaine, men det föreföll henne som så aflägset och nästan svårt att tro på. Allt som vintern led började folket i kojorna tända större brasor i de djupa spislarne och tränga fig omkring den sprakande elden. Stormarne tycktes skaka trähusen i sjelfva deras grundvalar, och mären besåg oroligt murarne och utbyggnaderna kring sitt chålet, för att förvissa sig om att de kunde motstå det väntade anfallet af islossning och vårflod. Utanför Fontaines chålet herrskade köld och storm och tunga dimmor kommo rullande öfver fälten och utmed klipporna; derinne sprakade eldbrasoroa i karainerna, stekpannor puttrade i köksspiseln, och pendeln i lifvets utv svängde sig fram och äter enformigt som vanligt. Fru Måerard satte icke sitt ljus under ena skäppo; tvärtom, det lyste för alla, lägade, sprakade, glimmade; likaledes Justines ljus, ehuru hon hela vintern satt nerai sitt kök om aftnarne och stoppade strumpor. Gamle Merards lilla vaxstapel spred ett svagt, fladdrande sken i spiselvrån, der han för det mesta satt, medan Fontaine, stän digt sysselsatt, hamrade, spikade, pratade, öfvade sig att blåsa vaidthorn, gjorde upp sina räkningar, kom och gick, gnolade små stumpar operamusik och med lust och ifver deltog i det hvarje afton, eundvikliga parti, hvarförutan herr och fru Merard icke kunde