Aftonbladet – 16 oktober 1867, sida 3

Lampan lyste med grönaktigt ljus på spelbordet, stenkolen brunno med blåaktigt sken, gamle Merard, i sammetemössa med lång, hängande tofs, hviselade omedvetet efter musiken, medan han räknade sine truwf, och Fontaine stampade takten under bordet. Hvad fru Mrard angår, så sats hon kapprek på sin stol, missnöjd och förströdd och undvek att lyssna till musiken 23 mycket hon möjligen kunde; ty ljudet af hennes kort, när de föllo på bordet, var den musik hon älskade mest. En afton slutade fru Fontaine bastigt att spela och gick och satte sig vid fönstret; luckorba voro ännu icke stängda och hon såg ut, npp till den dunkla natthimmelen, der en handfull stjernor syntes kastad här och hvar. Hafsvågorna sorlade sakta när de slogo mot terrassens murar. Månen hade icke ännu gått upp. De smala sandgångarne i trädgården lyste hvita i mökret; utom der ivå långa ljusstrålar från fönstren Jyste upp hvarje grässtrå, hvarje småsten, herrskade skuggor öfverallt och den höga klippan bredvid huset reste sig purpursvart emot himmelen. Catherine såg någon närma sig gården, stanna vid grinden och öppna den; på de snabba rörelserna såg hon genast att det var Reine. Trumfknekt?, sade fru Mzrerd triumferande, just då Catherine sskte gled nt ur rummet och gick ned för att möta sin vän. De stodo båda i porten och talade med låg röst; de kunde ej ens se hvarandra, endast eines hvita mössa glimmade i mörkret; hennes stämma var litet osäker och bennes hand darrade i Catberines. Stackars Reine var sorgsen och miesmodig i afton. Hon hade fått en i största brådska och bedröf. velse skrifven biljett från Dick, som sade henne att slutet ändtligen hade kommit och