Aftonbladet – 16 oktober 1867, sida 2

ppvaktat oss?, såsom ett of de väsentligate hindren för en fri och sund utveckling f kulturlifvet i nutiden. Också intager på rund häraf den, oftast satiriska, polemiken ot teologien ett betydligt rum i professor I:s ifrågavarande föreläsningar. Vi medela efter en norsk tidning följande utdrag T en af professor N:s senaste föreläsningar, jer han skarpt gisslar den slags försoning nellan tro och vetande, hverpå den beännelsetrogna? teologien i våra dagar hor tt bjuda. Försoningen mellan tro och vetande?, ritrade talaren, låter sig naturligtvis blott ;enomföras på det vilkor att båda parterna värma sig hvarandra med all möjlig diplonatisk artighet, i ell uppriktighet, besjäade endast af den varmaste önskan att vinna red och lefva i godt förstånd med hvaranIra. Under detta ömsesidiga närmande örsiggår en lycklig förändring med dem våda: tron blir ?gemytlig?, vetandet blir ;odmodigt. Att tron blir ?gemytlig?, vill äga att der afstår från sin gammalmodiga ortodoxa snarstickenhet, går in på att ej hälla så strängt på det som är judarne en örargelse och grekerne en galenskap?, småjer mot filosofien och förälskar sig i spekuationen. Det kan naturligtvis ej vara nåson allmän tro, ej den bland folket gängse, enfaldiga tron, som beter sig såder charmant; nej, det är en bildad, väluppfostrad iro, en tro, som har hört föreläsningar i institutet! Blott en sådan tro, en subjektiv tro med ett objektivt hjerta, kan öppna sin faran, sin djupa, dogmatieka faran för det högre vetandet. Att det vetande, som utan motvilja skall kunna öfverlemna sig ät en så bildad, en så institutmessigt bildad käre lek, absolut måste vara ett godmodigt vetande, är väl klort af sig sjelf. Här finnes nemligen en skilnad, en mycket betydlig skilnad mellan det godmodiga och detickegodmodiga vetandet. Det icke-godmodiga vetandet kunna vi med skäl kalla det retsamma, nemligen det i dogmatisk mening retsamma, derföre att detta vetande alltid har sin glädje i att reta dogmatiken. Detta gör det belt enkelt derigenom att det med obarmhertig konseqvens förföljer hvarje motsägelse, hvartill dogtaatiken i all naivitet gör sig skyldig.( Genom ett par oskyldiga: kanicke-tänkas? trambesvärjer detta vetande ett demoniskt hvimmel af andra kan-icke-tänkas? ; genom kritiskt dialektiska hexerikon ster lyckas detta vetande att få de dogmatiska motsägelserna till att, så att säga, yngla af sig, Ja, hvad som är mest upprörande af allt: just det djupaste positiva, det, hvarom dogmatiken uttryckligen säger, stt det måste tänkas, förvandlar vetandet till ett oroligt negativ, till ett i grund och botten otänkbart, till ett kan-icke-tänkas?: det är verkligen obeskedligt. Det obeskedliga vetandet, det vetandet; som icke vill släppa det logiskt-fysiska, är ett syndigt vetande, ett vetande, som ioke kan säga eredo ut intelligam, ett otroget vetande. Helt annorlunda är det godmodiga vetandet beskaffadt: salige äro de, som icke vilja kriticera det godmodiga vetandet. Detgodmodiga vetandet ser väl understundom något tanklöst ut; men vid dogmatiken! det är ej tanklöst ; det går i sina tankar. Och hvar. före går det i sina tankar? Ty det är förälskadt, subjektivt förölskadt i trons objektiva hjerta: det är ju ett troende vetande. Det troende vetandet är ett vetande som längtar — utöfver det logiska in i det öfverlogiska: mirakelmetafysik är dess längtans mål. Når det ej sin längtans mål, så dör det; men når det målet, så lefver det, lefs ver af trons positiva?, ler medlidsamt öfver kritikens negativa, och nedtystar alla motsägelser i absolut glädje öfver att mysterierna blott äro relativa. Det troende vetandet är godmodigt; godmodigt sjunker det till dogmatikens bröst, godmodigt hvilar det vid trons hjerta. Praktiskt är godmodigheten kärlek, teoretiskt är kärleken godmodighet. Om det i fråga om det praktiska heter, att kärleken skyler syndernas mångfald, så må det väl bär, der det djupaste praktiska tillika är det högsta teoretiska, sägas att godmodigheten, det troende vetandets otroliga godmodighet, skyler motsägelsernas mångfald. På dessa vilkor har då föreningen ar tro och vetande låtit sig verkställas: ett dogmatiskt nonsens har fätt sin spekulativa grundläggning.? Allt vetande, all vetenskap?, fortsatte talaren, äro till sitt väsende rationella; här tålas inga konfessionella kandtryckningar, intet öfverstepresterligt förmyndareskap. Utan förnuftet hade kyrkan omöjligen kunnat uppföra sin lärobyggnad.? Denna talarens sistanförda sats, som väl för hvarje tänkande menniska synes någorlunda sjelfklsr, torde dock ännu en eller annan mansålder få förgäfves vänta på att blifva erkänd såsom sann af dem,som mena sig göra kristendomen en tjenst genom ett hänsynslöst förkättrande ef alla från den officiella dogmatiken afvikande åsigter. Men om ock sålunda, hvad särskildt beträffar vårt lands ortodoxi, den gamla erfarenheten torde komma:att bestyrkas, att ingen reformation ännu har utgått från det parti, som behöfver reformeras?, så kan den väl behöfliga hjelpen dock komma ifrån annat håll. Och i längden skola ej ens våra pumera, så högröstade kyrkligt reaktionäre kunna motstå den stigande påtryckningen från den vetenskepliga forskniogens sida, Resultaterna af den nyare bibelvetenskapen — icke af ?den godmodiga, i dogmatiken förälskade? vetenskapen, utan af den vetenskap, som verkligen förtjenar sitt namn — skola alltmer blifva en den bildade allmänhetens tillhörighet, och den öfvertygelsen slutligen allestädes bryta sig väg, att, såsom den danske filosofen med rätta påstår, dogmatiken är ett vanställande af kristendomen, att evangelie-tron är högre än teologien.? —r—D 0 NA CEN SIKTE