Aftonbladet – 16 oktober 1867, sida 2

kommen då det ansågs passande för henne att gå öfver till den religion, som omfattades af hennes man och hans slägt. Hon satt och såg på dessa båda, der de sutto vid fönstret, högljudt och andäktigt samtalande, fru Merard med snusdosan i handen, då och då tagande sig en pris; presten med simlånga, röda näsa, sin däliga rock hopknäppt ända upp till bakan, de grofva benen i kors och de tjocka fingrarna utbredda medan han talade. Abbe Verdier var en verklig gentleman och när Catherine först såg honom kunde hon ej varit ovillig att blifva omvänd till en tro som alltid haft en vies dragningskraft för denna lilla kätterska; men att nu, så att säga med handkraft, af den storväxte kyrkoherden blifva dragen öfver till iru Mrards tro — aldrig, aldrig! Fontaine brukade ibland komma in, men genast på tåspetsarna smyga sig ut igen, så snart kyrkoherden var der. Mären hade före sitt giftermål utfästat sig atticke blanda sig uti sin hustrus religionsutöfning. — men i alla fall ville han ej störa det goda verket genom något olagligt knarrande af sina stöflor. Emellertid var, som sagdt, den tid förbi, då Catherines omvändelse kunde hafva varit möjlig och till och med trolig; en förändring, härrörande såväl af inre, i tystlet verkande orsaker, fom af yttre omständigheter, hade kommit öfver henne; hon kunde icke längre antaga nya läror och trosartiklar. Hon kunde blott med kärleksfull ibärdighet hålla fast vid det förflutna, som dock var hennes eget och, var en del af hennes fordna, egna lif. Kyrkoherden var en klok man, ehuru bigott och olik abben, som var full af mildhet och kärlek äfven för kättare; ban såg snart att han ej hade någon utsigt att lyckas och öfvergaf sitt omvändelseverk efter