Aftonbladet – 15 oktober 1867, sida 2

t, historiarum professorn måste på samma a! itt anses hafva förbundit sig att blunda förlu ler tumma historiens vittnesbörd der delel unde råka i strid med de; kyrkliga förutittningarne eller betingelserna o; s. v:, och että allt så kärt det är sagda fersonef att ke skiljas från embeten och löner, att ke förlora alla medborgerliga rättigheter, tt icke stängas från utsigten till stjernor ch band. Ett sådant förhållande, en sådan aiv uppfattning af vetenskapens natur, af losofiens och historiens betydelse, borde äcka åtlöje, om ej saken vore så allvarsam, tt den i stället vore förtjent af tårar. — Tiens enfald och okunnighet ursäkta i någon nån en Magnus Ladulås, att han kunde anse ör så hedrande och salighetsvigtigt att stå? gunst hos påfven eller hans kreatur och å heta ?kyrkans lydigaste son och salighe-F ens betjent; men när vår tid låter sådana ; t d HÖ Mr aktat, söm då ofvan antydda, stå qvar i ällande kraft; hvad ämnar då den urskulda ig med? Gå vi från universiteterna till elementar! overken, så är den af presterna och utan f ärarpes vid elementarläroverken deltagande I — såvida de nemlhi.en icke äro prebenda-! ier — utvalde biskopen städse tillika efo! s I t F us öfver elementarläroverken inom sitt stift, ich både som biskop och som eforus har iaö vid sidan elier delär han sin makt med tt konsistorium, hvars medlenimar äro preter ellör åtminslonö deh af läst förklarliga käl presterliga. Ar forskningea vid våra miversiteter ofri, åtminsione hvad angår er! xännandet och vindieerandet af dess resulater, så åro studierna vid våra elementarl äroverk det icke mindre. Den kyrkliga l! sristendomen är såsom läroärnne obligatog isk, och mad slungdr sida läroferk för an-! Ira, icke blott lärare, utan äfven lärjungär, i in sådane som tillhöra eller skola fostras ill den statskyrkliga bekännelsen. Man gör l. ifven i detta tall hvad man kan för att neka rämmande trosbekännare medborgerliga rät! igheter och för att hindra deras barn från nhemtande af kunskaper och vetalide. Det är så den svenska statskyrkan förstår menniskokärlekens bud. Och hvad egna tros: förvandter angår, är det blott för kyrkans skull man gör en ynglings hela framtid och lefnadslycka beroende af skrifprofvet i ett Jödt språk; uten afseende på, huru skicklig ian i öfriga stycken må värs; Det är kyrkan, som splittrar och nedhäåller den allmänt medborgerliga bildningen, genom att vid elementarläroverket hålla så ifrigt på de döda epråken,-hvilka vålla den tudelni..g, som sedan har till beklagansvärd följd, att öfvergångeni från den ena linien till aen andra blir svär eller omöjlig redan inom läro verket, samt att vid elementarläroverkets gräns den ena ynglingens lefnadsbena betinnes genom det förtidiga valet objelpligen missriktad derföre att han icke studerat de döda språken, och den andres derföre att ban, till förlust för kunskapen i andra ämnen, egnat måhända tredjedelen af hela sin skoltid åt nämnda språk. Man hörer studiet af de döda språken så ofta försvaras säsom af särdeles vist och värde, — ja, såeom nödvändigt för säkerhet i stil och reda i tanke. Det synes då något underligt, att detta svudium kan tillika vara sä be öfligt för eller låta sig så väl förlikas med det kyrkliga systemet, hvars många motsägelser stå i oförsonlig strid med förnuftet och innebära den mest skriande protest mot all logik. Vi komma slutligen till folkskolorna. Afven här är det kyrkliga förmynderskapet, det kyrkliga sy!tet nogsamt både uttaladt och bevakadt. Pastor är sjelfekrifven ordförande i skolrådet, utan afseende derpå, huru duglig eller lämplig han må vara der till eller för sitt kall i öfrigt. Icke sakna de skäl för sin åsigt, som säga, att folkskolan tyckes afse allenast eller hufvudsakligen en förberedelse till konfirmationsläsningen eller till de förhör, som än i dag skulle ställa ung och gammel, fattig och rik, hög och låg, 1 det eländigaste beroende af presten, i fall ej tidsandan vore mäktigare än föråldrade lagar. Bland våde prester och folkskollärare fiovas hedrande undantag; men derför har man iogelunda kyrkolagen eller våra folkskollärareseminarier att tacka. Dessa sistvämnda kunde en gång försvaras såsom öfvergängsformationer, men deras tid är förbi. I stället för att genom stipendier locka till en balfkunskap, som sedan förvänder undervisningen i våra folkskolur och bidrager att förvrida folkets uppfattniog af både religiösa och politiska ting, borde man taga varning af den uppmärksamhet eller icke sällan det åtlöje, för hvilka så många folkskollärare och deras undervisningssätt efter hand blifva föremål. I stället tör att man lemnar hvarje lat eller misslyckad dräng utsigt att af vederbörande seminariiföreståndare kunna förvandlas till magister lika hastigt och lustigt, som han ock af någon läsareprest kan göras till missionär, åtminstove mom landet, borde af hvarje folkskollärare numera fordras att ha på reailimien genomgått elementarläroverket eller att kunna rtörete motsvarande mogenhetsbetyg. Man bör framförallt icke glömma, att tiden numera vågar bäde fatta och ogilla andemeningen med sådana föreskrifter, som den, att allmänna historien skall inläras med anslutning till bibliska och kyrkohistorien I Så existera icke heller numera de förhål landen, som en gång betingade eller rättfärdigade prestens försteg. Tidens allmänbildning vågar icke blott jemföra sig med, utan blickar allaredan ned på det ofrukt bara förråd af osmälta latinska eller grekiska glosor eller teologiska termer, hvilket i vanliga fall inbegriper vär tids hela prestbildning. Prestens ordförandeskap i skolrådet borde åtminstone icke vara regel. Det gör en godt att förnimma, att åtminstone en eller annan landsända, såsom Elfsborgs än, börjar finna det nödigt och berättigadt mL mar nn Aardnad Anh niannt fanrnae Ackaå ll