Aftonbladet – 15 oktober 1867, sida 2

och var nu ordnad och pianot fanns också — salig Lovies piano — men det var ostämdt och illa mediaret. Snart ersattes dock det urblekta gröna sidentyget af lysande rödt och husets outtröttlige herre polerade upp det med rosenträd inlagda träverket, så att det glänste som om det varit alldeles nytt. Fontaine skulle gerna stämdt pianot också, om han kunnat, men det stod nu ickeihans makt, hvarföre orgelnisten från byn i tysthet efterskickades och infördes genom bakporten, medan Toto tillsades att qvarhälla Catherine på terrassen, tills en förut öfverenskommen signal skulle tillkännage att det vu var redo för henne att i triumf föras in. Herr mären var högst förtjust. Han tog sin hustrus båda bänder i sina och ledde henne in i salongen och gick sedan ett par sieg baklänges för att bättre kunna betrakta sine mödors lön. Och nu skola vi cöra musik?, sade han. Kom, Catherine, sätt dig till pianot. En annan dag skall jag kanske sjelf svela...? Catherine såg upp med en blick af hjertlig tacksemhet i sina mörka ögon och satte sig att spela som man bad benne. Fontaine åtnöjde sig till en början med att mycket noggrannt och lifligt slå takten till sin hustrus musik; men en afton, till hennes stora förskräckelse, uppträdde han med ett valdthorn, som han upptagit ur dess med grönt ylle beklädda sarkofag, och under sina embetstimmar, på kontoret, skurat blankt. I sin tidigaste ungdom hade herr mären lärt att blåsa valdthorn och nu roade ban sig med ati beledsaga de ackorder, som framkallades af Catherines lätta fingrar, med hastiga toner, litet osäkra kanhända, men ofta mycket starku. Justine kallade detta un vecarme? och slog förtretad igen köksdören så att huset skakade. Gummorna