Aftonbladet – 15 oktober 1867, sida 2

vis kunde han ej resa. Han skref ofta till Reine och talade i enkla, hjertliga ordalag om sin tacksamhet mot onkeln och sin glädje öfver att få dela sina öden, hvilka de än måtte blifva, med henne. Och dock vet Gud huru innerligt jag beder att detta arf icke må på månvga är tillfalla mig?, skref han en gang; ty du, min Reine, frågar icke efter dylika ting, utan skulle nog taga mig om jag ej egde en styfver, tänker jag.? Men för Reine var ett års väntan både lång och svår. Hon fann detta vilkor mycket hårdt. Alla hennes tvifvel, all hennes oro för framtiden hade återkommit, oaktadt hon af alla krafter kämpade deremot. Hon älskade Dick lika innerligt som hon hatade hans omgifningar; ibland fruktade bon att hennes kärlek icke var värdig bans, ibland åter kunde den dåraktiga, otåliga flickan grätande säga till sig sjelf at det var han som ville blifva fri. SEXTONDE KAPITLET. Musik och hemtrefnad. Det fordrades all Fontaines öfvertal.ingsförmåga, understödd af den värdighet hans municipala makt förlänase honom, för att förmå Justine att öppna de tillskrufvede luckorna til salongsfönstrea och tillåta Catherive herrska öfver detta så länge ödestående område. Med mycket knot och många invändningar hade besittningstagandet föreiggått några dagar innan herrskapet Måerards återkomst, herr Fontaine sjelf verksami deltagande i ordnandet af möbler och dylikt, eljest hade verket visserligen aldrig blifvit fullbordadt. Han var icke den som gjorde något till hälften. Catherine hade önskat sig en salong och ett piano; salongen fanns ,