Aftonbladet – 15 oktober 1867, sida 2

STOCKHOLM den 15 Okt. En jemförelse, i kyrkligt afseende, mellan Sverge och — Österrike. Likasom de, hvilka under kriget emellan Preussen och Österrike af det förra väntade del ljus och frihet och ädelmod, nu haft itskilligt att lära af Bismarcks hånliga svar ill de polska representanterna, af beteendet mot rärgångna och misshagliga parlamentsledamöter, det på en gång illparriga och öfvermodiga tillvägagåendet icke blott mot Danmark, utan mot Europas stormakter, det despotiska och hänsynslösa i sättet att undertrycka de inkorporerade landsdelarnes sjelfständighetskänsla och förkärlek för vissa egendomliga och goda institutioner o. 8. v.; så böra också de, som då af Österrike väntade idel mörker och förtryck och katolicism, nu icke försumma ätt gifva akt på, hvilken fart åe liberala iderna tyckas hafva tagit inom detta rike och huru dess kejsare och regering tyckas blifva allt mindre katolska, under det att påfven och katolicismen synas finna sitt pålitligaste stöd a äntnat håll, der man eljest ville vänta, att båda ! nu spart skulle betraktas som anakronismer. ! Med glädje och förundran hörde man för någon tid sedan, ait en protestant hade blifs ! 4 1 l CE AA DR Te AR bom sn me mn SA DM sd FR RO GD vit utnämnd till professor i historien vid uviversitetet i Wien. Nu meddela tidtin-: garne den än märkligafe inderrättelsen, att en af det österrikiska representanthusets komit6er utarbetat och för huset framlagt ett förslag till reglerande af förhållandena mellsn staten och kyrkan i afseende på den : allmånna undervisningen. Bnligt detta för: slag siälles den allmäntia indervisningen il: alla sina gråder under statens ledning och öfverinseende, Skolorna äro fria från alll inblandning från presterskapets sida. Inga konfessionella vilkor fordras vare sig för intagande i skolan eller som qvalifikation för att kunna utnämnas till lärare: Låtom oss nu med detta för ställningen inom det katolska och intill den sista tiden half-absolutistiska Österrike betecknande förslag jemföra den religiösa ställningen inom det protestantiska och fria BSverge, det Sverge, som är så stolt öfver att under och med sin store Gustaf Adolf hafva stridt och blödt för förnuftets rätt, för tånkens frihet, under den trettioäriga jättestriden mot just detta Österrike, som nu är på väg att erkänna forskningens och vetandets rätt att försmå hvarje konfessionei unitorm, att sätta sig öfver hvarje kyrkligt livr6, under det värt Svergö sjunker tillbaka i en pietism, som hos ett fåfängligt och efter tomma ut märkelser lystet folk börjar med att vara god ton, men slutar med att blifva andlig försoffning och påfvedöme. Vid anställandet af deona jemförelse börja vi så gerna uppifrån. ågon minister eller något regeringsdepartement särskildt för undervisningsvåsendet hafva vi ej. Att man för elementarläroverken eger åtminstone en byråchef, ehuru gBorterande under ecklesiastikdepartementet, derför har man att tacka en inom 1843 års skolrevision väckt motion, hvilken till en början bemöttes nästan med ömkean och åtlöje, så påflugen ansågs den af vissa kyrkliga koryfeer, men som slutligen lyckades vinna gehör. Värt ecklesiastikdepartement antyder redan genom sitt namn, att det är inrättadt för att bevaka kyrkans intressen. Men just till följd af kyrkans lust och behof att lägga sig i allt för att sålunda kunna göra sig nödvändig eller hålla sig uppe, har detta departement fått så många föremål för sin omvårdnad och blifvit så urståndsatt att vårda dessa för deras egen skull, att det kan i viss mening betraktas som en skräpvrå. Landets uppfostringsväsende, dess skolor och undervisningsanstalter hafva emellertid blifvit hänvista dit. Nu skulle man tycka att religion och religiös tro borde stå i sammanhang och vexelverkan med tidens alltmera omfattande vetande, men så är ej fall;t. Det är vetandet och förnuftet, som skola regleras och kringgärdas af den en gång för alla bestämda kyrkliga tron. Här är ej fråga om Gud, utan om kyrkan, icke om sanning, utan om kyrkliga bekännelseskrifter, icke om förnuft, utan om underkastelse. Denna rangordning är gifven i och med skolans, i detta ords hela rika betydelse, förklarande för ett bibang till kyrkan. Hvad man under sådana förhållanden och i vanliga fall får vänta af chefen för ett sådant departement och hurudan han i vanliga fall skall vara, det är bedröfligt att tänka på, när man besinnar, huru stort och mångfaldigt hans inflytande måste vara. Sjelfva hans ställning gör honom tiil en advokat i kyrkans tjenst, icke till en utpost i vetenskapens. Skulle det sedermera hända, att han af natur eller till följd af omständigheterna blefve Pandligt sinnad? i den mera trängbröstade meningen af dessa ord, så är ju ingenting naturligare, än att från universitetet till småbarnsskolan lärarnes ?andliga? sinnesstämning blir af mera vigt och en säkrare rekommendation, än de redbaraste kunskaper och den mest bepröfvade duglighet. Taga vi dernäst i betraktande rikets högsta undervisniogsanstalter, universiteterna, så göres oss knappt mera vittnesbörd behof, när vi veta, att biskoparne i Upsala och Lund anses såsom universiteternas gifna prokanslerer eller styresmän i närmaste hand. De af kyrkan eller i kyrkligt intresse dikterade lagar, hvilka förmena menniskoanden all verksamhet, såvida den ej underordnar sig det Kyrkliga förmynderskapet, gälla ju dessutom ännu. Filosofie professorn måste i och genom sin embetsed m. m. anses hafva på förhand åtagit sig att, åtminstone skenbart, med sitt tänkande komma till den kyrkliga kristendomen såsom resulTEORI a ASIEN ET ESS AITTINNRRSEA A vis kunde han ej resa. Han skref ofta till Reine och talade i enkla, hjertliga ordalag