Aftonbladet – 14 oktober 1867, sida 2

aldrig sjelf kommer att samla sig någon förmögenhet. Skall jag sätta dit min äkta Gainsborough också?? tillade han nickande åt porträttet af miss Paventry, hvilket nu, som alltid, smålog ur sin ovala ram. ?Den dag skall komma då du värderar henne? Ett ögonblicks tystnad uppstod. Dick rodnade häftigt, blodet steg till hans huf. vud, det bultade vid tinningarne och skymde för hans blick. Men han måste tala. Han kunde ej låta sin onkel underteckna ett sådart testamente, då han var säker om att den gamle, ifall han visste allt, skulle tänka och handla på ett helt annat sätt. Han försökte yitra en tacksägelse, men faun inga ord. Han skulle velat gifva hvad som helat för att få tiza, men det var honom också omöjligt. Charles undrade på hans upprö:da utseende och följde honom oroligt med ögonen. Onkel Charles?, utbröt ban slutligen och drog efter andan, som om han varit nära att qväfvas, fråga mig ej hvarföre... men lemna mig ingenting — utom — utom er Gainsborough, om ni vill. Jag kan icke taga emot era rikedomar, när......? Hvad djefvulen betyder detta?? afbröt Charles förskräckt och dock försökande skratta. Hvad har du gjort?? Jag har ingentiog ondt eller orätt gjordt?, sade Dick och såg upp med en ren blick i sina ärliga ögon. Han talade mycket fort och tillade: ?jag vill icke oroa och plåga er nu med en sak som jag ämnar göra och som jag vet att ni ogillar. Jag hade resi hit i akt och mening att säga er alltsammans, men då jag fann er så sjuk, hade jag ej mod dertill. Likväl måste jag säga något. Jag kan ej låta er göra ert testamente utan att underrätta er...? Han hade blifvit alld-les dödsblek medan