Aftonbladet – 14 oktober 1867, sida 2

RR ENT TNG sor ee M— medgaf att det var allvarsamt. Jas äna ej taga på mitt ansvar att dölja detta för er. Sjelf har er onkel föga hopp om utt tillfriskna; han är ännu förunderligt lugn och sansad... och på flera veckor torde ingen förävdring komma att inträffa, men säkrast är dock att tillse det alla nödiga anordningar företagas... ack! ack! Den lille doktorn, som alldeles öfveransträngde sig för att kunna sköta sin vidsträckta praktik, skyndade utförtrappan h red bort. Han tänkte på allt hvad af derna verldens goda, som fanns i detta stora, välordnade hus, och på sitt eget, nästan fattiga hem, der hans stackars Pally knappt skulle hafva bröd åt sig och desex barnan, ifall han sjelf skulle fatla ifrån. Han tänkte att detta var. ett glädjelöst slut på ett glädjelöst lif; han trodde att den gamle på sin dödsbädd skulle omgifvas af blott egennyttiga, egoistiska vårdare. Men häri gjorde han Dick en större orättvisa än han anade. Dick som hade talat på sitt vanliga lugna sätt, utan minsta häftighet, och som nu gick upp och ned på den sandade gården, fram och åter, åter och fram, barhufvad iden kyliga höstdimman utan att tänka på arf och penningar, blott på den vänlige öfverseende gamle, som han var skyldig så mycken tacksamhet, och mot hvilken han i sitt bjerta ansåg siz vara en stor förridare. Han gick tillbaka till sin onkel, som nu hade låtit tända ljus i metsalen. Han försökte se glad ut, men hade så när brustit i gråt då Charles, med sin svaga, vänliga röst, sade: Jag har gjort ets högst orättvist testamente. Baxter kommer hit med det i afton — jag skall nu underteckna det. Jag har lemnat nästan allt hvad jag eger åt min olycksfägel till brorsson, som jag fruktar