Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 3

Årer att försträcka sig gods eller penningar; I pröfve det domaren och vare gäldenär då I fri för deras tilltal, ändock hans vilkor genom arf, gåfva, tjenst eller slöjder sedan bättras, och npjute borgenärer af den egendom, som gäldenären afstätt, betalning efter hvarderas rätt, som i 17 kap. skils.? — De följande handla om det kriminella ansvar som bör drabba en vårdslös eller bedräglig gäldenär. Men finner således att enligt 1734 års lag var gäldenär, som icke öfverbevistes om vårdelöshet eller bedrägeri, helt och hållet fri för borgenärers efter konkursen gjorda tilltal, ?ändock hans vilkor sedan bättrades?. Följaktligen kunde icke borgenär, med åberopande af samma fordran, som förut blifvit bevakad, ånyo instämma gäldenären med yrkande att han skulle afträda sitt gods till borgenärers förnöjande — ja han erhöll till och med beneficium competentie i så fullt mått att han icke ens sedermera kunde af lagen tvingas betala sina i konkursen bevakade skulder, äfven om han sedermera kom till välstånd och rikedom. Öfvergå vi derefter till 1830 års konkurs lag, så finna vi att densamma stadgar i 40 att afträdesförmån är gäldenärs frihet till sin pereon. Gäldenär svare för bristen i den afträdda egendomen med hvad. han framdeles ärfva eller förvärfva kan, ändå att han den förmån vinner, dock må i thy fall borgenärerna för den del af gälden derföre gäldenär afträdesförmån vunnit ej af hans fremtida tillgångar utsöka hvad till hans eget, hustrus och oförsörjda barns underhåll nödigt är?. Borgenär hänvistes således enligt denna Jag till den exekutiva makten och fick genom densamma hos gäldenären ?utsöka? sin bevakade fordran, om han ansåg det gäldenären efter konkursen vunnit några nya tillgångar, och vid denna utsökning undantogs hvad som till gäldenärens eget och hans familjs underhåll ansågs nödigt, för den händelse att gäldenären vunnit afträdesförmån. I ennat fall utmättes alla de efter konkursen erhållna tillgångarne. Att likväl den exekutiva myndighetens åtgärder icke sträckte sig längre än till utmätning för en i konkurs bevakad fordran inhemtas af 4 uti k. förordningen den 10 Juni 1841, som bestämmer att: ?För fordran som i gäldenärs konkurs bevakad blifvit, eller för hvilken ban en gång varit bysatt, må ej bysättning kunna honom sedan åläggas, der borgenär ej visar skälig anledning det gäldenär undandöljer tillgång, som efter konkursen eller bysättningen honom tillfallit och till gälds betalning gå bör, samt gäldenär i thy fall ej gitter hos konungens befallningshafvande eller inför domstolen med ed styrka att han sådan tillgång ej eger. Den väg borgenären enligt 1830 års konkurslag skulle gå för att vinna godtgörelse för sin bevakade fordran är således enligt vår åsigt någorlunda tydligt utstakad. Han sunde ?utsöka? densamma, d. v. s. begära utmätning hos gäldenären, men han egde cke, utom i ett enda undantagsfall, att å gäldenären erhålla någon bysättning. Deremot gifver den nu citerade konkurssgen icke borgenär någon rätt att sätta säldenär i cession för en i hans föregåenle konkurs bevakad fordran. Att lagstiftaen icke lemnat borgenär denna rätt, framår tydligen, då man besinnar att gäldenäen icke en gång för en dylik fordran kunje bysättas. Inför lagstiftaren måste nemlien bysättning, på grund af exekutivt utleg, betraktas, icke såsom ett straff, utan såom ett tvångsmedel att förmå en gäldenär att ned alla sina tillgångar förnöja sina borgenärer. Jetta tvångsmedel upphör dock genast då säldenär gör cession eller blifver dertill vingad och gäldenär utsläppes då från byättningshäktet, emedan konkurs anses som et kraftigaste tvångsmedel som lagstiftningen ar sina händer, för att förmå en gäldenär tt öfverlemna sina tillgångar. Men om nu en orgenär skulle ega rätt att för en bevakad ordran använda mot gäldenären det krafgaste medlet, som lagstiftningen känner, emligen att tvinga honom till cession, hvaröre skulle samma borgenär icke då äfven ga rätt att mot gäldenären använda detinör lagen mindre kraftiga tvångsmeälet — ysättning? Antager man attborgenär eger itt att begagna det förra af dessa medel, i finnes följsktligen icke något förnuftist säl, hvarför han icke äfven skulle ega rätt tt mot gäldenär använda detseneare? Eller varföre skulle man för en icke i konkurs evakad fordran kunna använda alla de ra olika gradationerna: qvarstad, utmätng, bysättning och konkurs, då man dereot för en bevakad endäst egde använda varstad och utmätning, men derjemte äfven, en strängaste eller konkurst En oförklarlig ikonseqvens skulle derföre uppstå i lag. iftningen om man antoge att borgenär eger tt att för en bevakad fordran ånyo sätta ildenären i cession och vi hafva äfven här vean sökt utveckla att en börgenär för en vlik fordran icke egde denna rätt enligt 530 års konkurslag, utan att denna lag tydgen utvisade en annan väg, på hvilken han orde söka erhålla betalning för sin föran. För att icke blifva missförstådda ynda vi att tillägga, det vi ingalunda äro igra förevarare af bysättningstvånget, utan t vi tvärtom med glädje se de ifriga beödanden som göras för att dessa stadganDn, som vittna om barbsri och bristande pfattning af menniskans värde, måtte så ört Bom möjligt blifva utstrukne ur vår ok. Ölvergå vi slutligen till nu gällande konirelag, så finna vi i dess 33 enahanda adgande som de, hvilka ur 1841 års k. fördning blifvit åberopade, eller att borgenär r fordran som blifvit i konkurs godkänd jer koonat i konkursen bevakas icke kan hålla bysättmng å gäldenär, utan så är hargenär vigar ekhälig anlodning dot ag