Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 3

Rom, skrifvet af artisten grefve von Rosen, skildras anblicken af den ryktbare kardinalen Antonelli på följande sätt: Det är han! hviskades rundtomkring; och händerna att peka och blickarne att söka. Mina ögon följde de andras riktning och de föllo på ett högburet, präktigt, karakteristiskt hufvud, ett sådänt, hvars första anblick måste anslå äfven den minst uppmärksamme och som man aldrig glömmer sedan man en gång sett det. Detta hufvud var statssekreteraren, kardinal Antoneilis. I Sverge gör man sig, jag vet ej just af hvad anledning, i allmänhet en temligen egendomiig föreställning om den påflige premierministern, och jag vet för min del folk, som antagit japanesiska dogmen om själavandringen blott för tillfredsställelsen att i honom få igenkänna en återuppstånden Dubois, eller någon annan likartad personlighet. Hans moral må vår Herre bedöma, — och efterverlden hans politik; men hvad åter hans yttre beträffar, så fordras sannerligen ingen öfverdrifven skarpsynthet, för att öfvertyga sig om, att för tjugu år sedan måste det hafva varit bildskönt. Annu vid fyllda femtio år har han ett par ögon, hvilkas motstycken väl aldrig blixtrat umder ett purpurbrätte: ett par korpsvarta ögon, med lån2a mot tinningarne lätt uppdragna ögonlock, ett par ögon, som kunna på samma gång synas ljungande och kalia, stränga och sinnliga, gnistrande och matta, frånstötande och fängslande: ett par underbara ögon, sådana jag blott två gånger förr i mitt lif sett dem, den första gången i London på ett qvinnoporträtt af v. Dyck, den andra i Alexandria på en fängslad cobra capello. Pannan, som är hög, fyrkantig, slät, springer djerf upp från ett par fint tecknade ögonbryn, hvilka tyckas sträfva att förena sig öfver den raka, plastiska näsan, som, kraftig vid roten, smalnar och böjer sig obetydligt inåt mot spetsen. Munnen, det enda fula draget i det eljest så vackra, spirituella ansigtet, är bred, spotsk, sinnlig, med tjocka, nästan hängande läppar, en mun sådan som Mirabeavs eller Dimtons, en mun, hvilken, i fall den ryktbare kardinalen, som Ja chronique håller för en abbe mondaip?, lett på Leo X:s tid, säkerligen sk va afhållit honom från att godvifftgt uni Tr a det fatala beslutet, sam förbjuder kälbleka presterskapet att nyttja skägg.