Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 3

möttes af glada blickar, varma famntsg, färska kringlor och ett blomsterprydt kaffebord, frid och förtrolighet. Jag säger det ännu en gång: man skall vara borta ibland för att lära sig rätt värdera hemmet. Och när vi pratat och glammat en stund, räcktes mig som välkomstbelsning biljett till Kalospinko... ja, se ofvanför! Och jag gick dit och såg en fontän, kastande sina klara vattenstrålar mot höjden, och skimrande i alla regnbågens färger. Och midt ur fontänen uppsteg en vacker grupp af najader, bärande på sina uppåt sträckta armar en genomskinhg snäcka, ur hvilken ytterligare framvällde en glittrande perlkaskad, hvars melodiska susning blandas med tonerna af en stilla, vemodig musik från den nedanför placerade orkestern. Det der var riktigt vackert vet du, så vackert att det kom mig att glömma de lefvande bilder? vi nyss förut haft tillfälle att beskåda, och hvarvid — naturligtvis vid de bästa af dem — jag önskade att du varit med. Som nu detta icke kan ske, sänder jag dig i stället mina små resebilder till en svag ersättning. Intet magiskt trollskimmer omger dem, gudnås! Inga tonvågor bära dem fram till din landtliga boning, irga färgbrytningar bestråla deras enkla drag, men tag emot dem vänligt i alla fall! Till en liten omvexling med Greta Nylander och Gustafva Björklund kunna de väl ändå användas. Alltid din tillgifna Lea. Kardinal Antonelli. I ett spirituelt bref : PöSttidningen om den senaste kanonisationen i