Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 3

sina hemligheter, så hafva de en påfallanc likhet med en bukett styfmorsblommor. E Ikompani guldglänsande fjärilar af italiensk armån fladdra omkring dem, och när d merna fortsätta promenaden, synes det ty ligt på deres sväfvande gång att de ärou omordentligt lätta på foten. De enträgna försäljarne af snäckoc perlarbeten, som under dagens lopp knapj voro ett halft hundrade, stiga nu till e mångdubbelt antal. Om ni sätter er hi vid ett bord, så skall ni kunna räkna öfve ett hundra köpmän, som breda ut sina varc framför er, och det inom kortare tid än I behöfver för att tömma en kopp kaffe oc röka en cigarett. Nej se hvilka förtjusande ögon! En vac ker blomsterflicka fäster en liten bukett knapphålet på er rock, oeh springer sin vä sedan hon först nickat åt er med sitt allr ljufvaste smäåleende på läpparne. Ett äl ventyr! menar ni och vill skynda efier de: sköna. Bitt ni lugn på er stol och var öf vertygad om att tärnan kommer tillbaka Se der är hon redan och sträcker fram sil hand. Vill ni nu ha ett behagligt småle ende så måste ni betala bra. Inga koppar slantar, ty då vankss det ett försmädlig grin, och det kan också hända att edri slantar kastas på gatan. Blomsterflicka: skyndar till en frikostigare kund och skrat tar med honom åt tölpen som lade koppa: i en band, som är värd både guld och silf ver. Dessa musikaliska qvällar på Marcusplat sen äro de förnämsta nöjen Venedig bjuder sina gäster. Men de locka icke nog, t3 Venedig behöfver ett stort antal resande för att kunna lefva. En venetiansk tidning innehöll nyligen en artikel, der författarer sökte bevisa, att den förr så stolta stader icke har annat val än att uppbjuda all sin öppfinningsgåfva för att locka resande från jordens alla väderstreck. Det program, som den värda skribenten föreslog, innehöll bland annat följande förslag till offentliga fester: En gång hvarje vecka en fåckelfärd på lagunerna och en landtlig bal ute vid Lido eller något annat passande ställe. En gäng hvarje vecka en stor maskeradbal (om med eller utan canean nämner författaren icke). Arma Venedig! Man vill förvandla dig till ett europeiskt Mabille, dit främlingarne skola komma för att med gapande beundran skåda italienskt folklif och venetiansk glädtighet, som betalas med vissa francs pr timma af en glädjens entrepenör. Må hellre dina palatser sjunka i djupet och lagunerna slå tillsamman öfver taken! Om Venedig måste välja mellan döden och narrkåpan, så är dock förintelsen att föredraga framför rollen af en taskspelare på Europas stora marknadsplats. Och nu farväl! Redan? frågar ni. Vill ni då stanna för att vänta på de utofvade nöjena? Nej. Man blir här dyster som vid en lödsbädd. Så kom då att andas frisk luft mellan Tyroleralpernas toppar. Säg farväl åt de vördiga fälten, der mullbärsträden stå omlingrade af vinrankans guirlander. Bergstopparne börja redan att tydligt träda ram ur det blänande fjerran. Floden vid idan af vägen flyter hastigare fram; ännu tt stycke framåt och den bryter sig skumnande mot några skarpa stenblock. Jodelilej ! dodelidej! sjunger en kliogande tämma och ekot svarar från klippväggarna. ;e er omkring och stäm in i sången: Tyrol! :yrol! o, hur skönt du är! Richard.