Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 3

hackande och stammande och stafvande. Jag beslöt att lyssna litet bättre och förnam då från alla sidor följande brutna ljud: ?kalo — hi hi hi! — koli — nej ha ha ha... spinto ... nej, det var då också sjelfva katten .. vänta ska ni få höra att jag kan: kralli—krilli—-spinta—kromo — nej, det är alldeles omöjligt! Ja, vi gå dit och se på lustigheten i alla fall och sen kan man stafva i tidningen.? Det var således något nytt man fått reda på och som för närvarande upptog allas sinnen. Det var det mycket omtalade, omstafvade ?underverket? Kelospintberochromatokrene eller Najadernas kristallgrotta. Med undantag af de lärda, hvilka alltid utgöra fåtalet, ha menniskorna häruppe haft ett ofantligt nöje genom att i dessa dagar försöka sig i grekiskan. Skrifva grekiska kunna vi, som du minns, litet hvar sen barndomens dagar. Man var aldrig lyckligare i skolan än när man fick tag i.en enfaldig nybörjare och frågade: ?kan du skrifva grekiska?? och denne då svarade ett blygsamt nej. Då var det att doppa en penna djupt i bläckbornet, lägga ett rent papper på bordet, sätta pennan på tvären i mun på delinqventen och artigt uppmana till ett försök, hvilket elog så ut, att just som skrifvarinnan böjde sig ned för att pröfva sin förmåga, drogs pennan genom en hastig rörelse af den undervisande bort ur sitt perlemofängsel och lemnade hela sitt innehåll qvar på de rosenröda läpparne, som grinade och frustade efter bästa förmåga öfver bläckets syndsflod. Således: skrifva grekiska kunva vi kanske alla, men — tala detta språk ... Hade jag ej t.igit tidningen fill hjelp i detta nu, hade du fått ett ännu besynnerligare ord att stud ra på. Nå, som sagdt, jag skyndade hem och