Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 3

poetisk bild ni tänkte er då ni förr hörd ordet gondolier. I verkligheten är han vanlig schåare med trasig slokhatt och bu danspantalonger. Men se der en upptäckt! Gondolens fö! stäf är försedd med ett skarpt jern, som lik fett drakhufvud böjer sig ut öfver relinger )Det är således i Venedig man hemtat id till putidens Erigsbaggar. Sakta glida vi fram mellan marmorpalat serna. De målade pålar ni ser här framfö trappan, beteckna att byggningen är ett her tigligt palats och färgerna äro desamma son pryda den höga familjens vapen. Så var de åtminstone en gång! Nu hafva många färge bleknat och bredvid vapensköldarne häng: värdshusskyltar. Men finnas då inga menniskor i Venedig Solen står bögt på himlen och öfverallt äl folktomt som om natten. En dödslik tyst nad herrskar på kanalen, endast vattme plaskar sakta mot boningshusens grundmurar. En gondol far oss förbi och har til passagerare en turist, som liksom vi kom: mit hit för att betrakta venetianskt folklif Här viker gondolen in uti en af de smala kanalerna. Finner ni icke färden beheglig De mögelgröna husväggarne se ut att vilje störta ned öfver os8, och gamla mattor hänga som fanor ut genom fönstren och vinka den resande välkommen! Tänd er cigarr, ty luk. ten från det smutsiga vattnet blir annars olidlig. Vore det icke ljufligt att sitta här och drömma en vacker månskensnatt? Venedigs lofsängare påstå att lagunerna äro särdeles egnade för svärmeri, och det är möjligt att så är när månan tittar in mellan husraderna, men rädligt är för damerna att de icke glöm. ma perfymflsskan hemma. Gondolen löper åter ut i stora kanalen och lägger snart till vid en trappa, der två pormaderade unga män stå och vinka med vita servetter. Med förbindliga leenden, djupa bugningar och sockersöta ord, ledsaga oss de fina herrarne till vår boning. Man säger att böflighet är en dygd, men för långt drifven liknar den mera en last. En resande som jemt omgifves af hotellhöflighet, får till sist afsky för den dygden. Stryk upp tupån och låt oss skynda till Marcusplatsen, som är biännpunkten för Venedigs folklif. Då man mellan arkaderna träder ut på stora torget stennar man ofrivilligt och blickar med förvåning omkring sig. Samma tystnad, samma ensamhet, som På lagunerna. På ömse sidor om torget ligga öga pyramider af uppstapplade stolar och bord, som höra till kafeerna der under pe. largången. Man känner samma intryck som när man midt på dågen kommer in i ett caf chantast, der allt är tyst och ödsligt tills gaten tändes om qvällen. Men hvad är det sora kraflar vid fötterna? En liten skoputsare har kommit fram från sitt bakhäll, der han lurar på främlingar, och utan att fråga sig för har han börjat Bitt arbete, Plötsligt blir scenen lifligare. Menskliga igurer skymta fram mellan pelarne och komna ut på torget. Det hela liknar en samnansvärjning på teatern. Alla närma sig latsen der vi stå, och inom kort se vi oss omringade af de sammansvurne. En af dem ticker er en liten sköldpadda upp i ansiget, en annan håller fram en spegel med am af små snäckor, en tredje bjuder ett las isvatten, och ett tjog andra prisa med taliensk vältalighet hvar och en sina olika ndustriartiklar. Här finnes ingen annan äddning än flykten, men skoputsaren häner som en igel fast vid foten och hindrar r att komma undån. Låt några slantar alla ned på marken så släpper hen taget, ch bana er sedan väg gevom försäljarnes oträgna skara. Med ena foten blank och den andra damnig skyndar ni öfver platsen och stannar id Marcuskyrkans facad. Men kvappt har i kastat en blick på de brokiga pelarne och nossikerna förr än ett dussin lohndiener? elägra er med tillbud att föra er omkring Venedigs alla kyrkor. Flyr ni ned till amnen, så kommer ni ur askan i elden, ty er resa sig gongolhererna från sina sten. äddar, likt nunnorna i Robert, och ställer i kogan in på sidogatorna så rvkar ni i hänerna på Venedigs tiggare. Bäst är attbe.äpna sig med stoiskt lugn och låtsa som m man vore döf. Här pessera vi förbi det bevingade lejoet, hvars rykte flugit ut öfver jorden. Nudens venetianare hafva gjort Marcuslejonet ll en handelsartikel. I bokhandlarens fönter hänger det i otaliga exemplar, i fotorafens glasskåp ser man dess former, på ipsgjutarens bräde höjer det sina vingar, ch från juvelerarnes butiker blickar det mot oss med rubivögon. Aftonen kommer och lyktorna tändas. u är rätts stunden inne att beundra Veedig och dess fantastiska former. Marcusyrkan, som i solljuset liknade en konfektrokan, gör en förunderlig effekt, då halfunklet döljer dess många kulörer. Dogeras palats står som ett sagoslott, och man reker sig se forntidens gestalter vandra am under arkaderna, Musiken klingar från midten af torget. ationalgardets musikanter stå der i ring, ch publiken strömmar till från alla håll. nart äro alla stolar upptagna, och kyparne åste tränga sig fram för att servera kaffe ch sorbet. Tusentals promenerande herrar ch damer bölja fram öfver platsen och :s8 närmaste omgifningar. Om ni behaar så göra vi också en spatsertur, med opna ögon för lifvet omkring oss. Se der ett vandrande musiksällskap, som valiserar med militärmusiken. En elegant um spelar på guitarr och hennes fyra följesegare traktera andra stränginstrumenter. amen hbemtar belöningen af kafegästerna, h så går färden omkring torget. Här år en r, med lätta slöj yra