Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 3

den stolta mälardrottningen sjelf uppsteg ur vågorna och helsade oss i all sin öfverra: skande skönhet, slog hjertat fortare än vanligt af glädje och beundran. Jag kände mig lycklig, o så lycklig, att veta mig hemma, hemma i denna stad för alla städer, och med en vän, lika genomträngd af beundran för vår sköna hufvudstad som jag, utropade jag med känegla och öfvertygelse: Stoekholm är Stockholm!? Riddarholmskajen var uppfylld med folk. Jag undrade hvad som stod på. Kanhända en luftbalong, som skulle uppsläppas, kan hända en katts liflösa kropp som utit upp (ty det behöfs bera att en vandrare tittar uppmärksamt på något ovanligt föremål för att hundra nyfikna genast samla sig). Nej, ingen balong i böjden, ingen katt i djupet. Föremålet — eller rättare: föremålen — för deras nyfikenhet denna gång befanns ombord: det var baronerna v. Rothscbild. Det ryktet hade spridt sig att de skulle komma med ?Wadstena? till Stockholm, och nu samlades kring deras vagn en tät ring af skådelystna. Man har, tyckte väl dessa ej så ofta tillfälle att betrakta represenianter af en så enorm förmögenhet; man måste således taga detta tillfälle i akt. Ja, sådan är den genuine Stockkolmaren: nyfiken, lefnadslustig, litet lättsinnig, men mycket glad och mycket älskvärd. Jag gick i land och blandade mig i ho. en, nickande än åt ett, än åt ett anaat ekant ansigte, och styrande med lätta fjät kosan mot min lilla vrå på Söder, den efterlängtade, fridfulia. Visserligen har jag ofta sett den liflighet Joch pratsamhet, som de promenerande utveckla häruppe, men denova gång syntes de mera än vanligt intresserade. Framför och efter mig hörde jag ett skrattande, ett