Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 3

novernas dunder och kärlekens suckar vid det gamla Stegeborg; det enda ljud, som ävnu höres, är kanske emellanåt det ef en ramlande sten, tydande på att förgängelsen, den aldrig tröttnande, håller på med sitt långsamma värf. Friska trädgrupper beskugga de förfallna murarne; det är det nya växande lifvet på randen af cn graf; men det nya och det gamla förtager ej här hvarandras skönhet: det endast upphöjer henne ännu mera, Ännu en gång, och denna sjöledes, återsåg jag BSödertelje. Kringelmadamerna äntrade fartyget på alla håll och att undkomma dem var icke tänkbart. Det ver nära att de i sitt nit skuffat bvarandra i sjön, och Gud vet om detta vidare rört e madamer som hade sitt på det torra. Också Köper sig hvarje rättskaffens resenär gerna en Kringelpäse och stundom äfven en pepparkaka af de der stora i qvartformat, dels för att vara riktigt säker på att ha varit i Telge?, dels för att slippa madamerna, Hvad sjelfva staden angår, är den täck och blomstrande, och Ptokarne? måtte längesedan dött ut, ty jag såg bara klokt folk. Kauske har den dubbla kommunikationen till sjös och lands med thy åtföljande fördelar tagit dem af daga. Stockholms skärgård! Finnes månne något vackrare än denna? Så frågade jag med glada, hemtrefliga känslor mig sjelf då vi kryssade mellan och förbi dessa tjusande, löfklädda holmar, dessa lummiga stränder med sina pittoreskt kringströdda villor, sina sluttande bergshöjder och sina klara, leende vikar. Också etodo alla öfriga passagerare lika betggna som jag och beskådade dessa naturens herrligheter. Oth när så slutligen