Aftonbladet – 10 oktober 1867, sida 3

Först då jag åter kom på däck och epetsmadamer? omringade mig på alla håll, beprisande och utbjudande: sina vackra spinlelväfsarbeten, började jag vakna upp igen och komma mig för. Jag köpte då medfölande krage och manchetter — se på dem och tänk på mig! Ifrån allt detta gråa, dimmiga, förflutna, ninnenas och poesiens område, kommer man lirekte in i verklighetens, men som denna sång åtminstone visst icke heller saknar poesi: man kommer nemligen till Motala. Man känner sitt hjerta svälla af glädje eh stolthet, då man genomgår dessa vidträckta verkstäder, der de jättelika hamarnes slag och de tusentals kringflygande nistorna tala högt om vår största rikelom, värt herrliga fädernearf: det svenka jernet. Svarta rörliga gestalter syssla lerione och draga ur hetsugnarne hvitglödade jernklumpar af ett par alvars längd ch jag vet icke hur många tums diemeter. Vågra slag af den väldiga mekaniska hamnaren deruppe i taket, och det skönaste yrverkeri af gnistor regnar vida omkring, inder det att jernklumpen lydigt vekbar ch antar hvad form viljan bestämmer. Så stipes den med glödande tänger och passas Hi valsen; några slag fram och tillbaka ch då har framför dina förvånade blickar en ernvägsskena, hvars något ojemna ändar ninutligen bortklippas lika qgvickt som du fklipper en tråd. Här borras och der filas, och jernet är är under skickliga händer lika medgörligt öm vaxet under ett par mjuka fingrar. Om man en gång sett denna uppfriskande yn glömmer man den aldrig, Emellan Motala och Borecsbult, hvilken äg måhäbdd är den väckraste kenalen erjuder, ligger i en löfdunge helt nära stran