Aftonbladet – 10 oktober 1867, sida 3

kefru Nordevall?, som de finna lustigt. Det låter kanske konstigt, men är ganska enkelt, och att jag har rätt bevisas bäst deraf, att de skulle, om de varit med vid olyckshänjelsen, vågat sina lif för att hjelpa kamrajen — det drar aldrig en hederlig sjöman i betänkande —; men kupna de för öfrigt hitta på ett krattord, så spara de icke; deri igger dock intet ondt, emedan de int-t ondt änka dervid. Trollqvinnan måtte vredgats der nere på Jjupet, ty helt hastigt började Wetterns vågor oroligt jaga hvarandra och passagearne ansågo säkrast att gå ned i sina hyter och afvakta hennes vrede. Men ensemt denna korta vandring hade ina svårigheter; så oförskyldt kom man i amnen eller i knäet på hvarandra och anåg för en syvnerlig lycka att ej komma mufvudstupa utför trapporna till mellandäck ch salong. Men förskräckelsen var öfverflödig. Efter a en timmas sjögång blef det äter lika tilla som förut och snart låg framför oss i olglans det minnesrika Wadstena. Invaggadt i tunga drömmar, låg der det sråa slottet, söfdt af vågornas sorl. Den ;amle Wasabjelten, som vid dess byggande nvändt det nedrifna klostrets murar, påstås a blifvit spådd attingen lycka inom slottets alar skulle blomstra för honom ochhans ätt, ch det tyckes sannerligen som om denna rofetia skule till alla delar slagit in. Det var här den sorglikt ryktbara kärlekstistorien mellan Cecilia af Wasa och hertig johan af Ostfriesland tilldrog sig, en hänlelse, som, synnerligast gerom prins Eriks tgörande, satte en större fläck på Wasakölden än nödigt var; en fläck som för ela lifvet skymde för den gamle kungens öga. Det var här hans son, den vansinnige her