Aftonbladet – 10 oktober 1867, sida 3

Article Image
sig att tala ett språk, som är begripligt fö (det nittonde århundradets menniskor, och då de vilja göra sig den mödan att fästa något afseende vid det allmänna religiösa behofvet och att lämpa sitt lärosätt efter detta behof, i stället för att genom dogmatiska maktspråk och hierarkisk despotism söka undertrycka de gryende tviflen och afvikelserna från den gällanda kyrkoläran. Det här nu påpekade rör dock endast den ena sidan af det kyrkliga lifvet; den andra sidan, nemligen det kyrkliga församlingslifvet, är till vår olycka bland oss fullständigt försummad. Man har alldeles förgätit, att kristendomen ej blott är ex läroanstalt, utan fastmera en lefnadsordning, att denna lefnadsordning är rotfästad i församlingen och finner sitt uttryck i denna församlings seder och åskådningssätt, i dess sedliga sträfvanden och anordniogar. Hvad här beböfver uträttas, det kan ingen predikan ensamt och ingen presterlig auktoritet uträtta, utan endast församlingen sjelf, den kristligt organiserade församlingen. På grund af dessa skäl, således, och ej, såsom man förebrått oss, af demokratiska böjelser, fordra vi en ombildning af vår protestantiska kyrka på sådant sätt, att församlingen ej blott må komma till sin rätt, utan äfven till ett förhöjdt lif och en starkare utveckling. Har blott församlingen omsider kommit till sin rätt, så skall man finna hvilken ymnig tillgång på sedliga och religiösa krafter der i sjelfva verket ligger i denna församling och huru mycket stort och godt af densamma kan uträttas, om man blott lemnar dessa krafter fritt spelrum för sin verksamhet. Lif, kristligt lif vill vår tid; hon är för längesedan trött på de hierarkiska institutionerna och på de teologiska trätorna om olika läromeningar. Detta kräftsår, som för närvarande fräter på den kristna kyrkan, skall upphöra så snart teologerna ej mera ensamt utgöra kyrkan, så snart kyrkans tyngdpunkt ligger i församlingen, som ej vidare vill höra talas om dessa trätor; de måste då dö bort af sig sjelfva, alldenstund de ej längre finna någon näring. Kyrkan, församlingskyrkan nemligen, skall då blifva vårdarinnan af folkets sedliga helgedom och representanten för civilisationen i detta ords ädlaste mening. Detta är det som vi vilja. Vi veta väl, hvilka de makter äro, som ställa sig fiendtligt gentemot dessa våra sträfvanden, och vi underskatta dem icke. Vi hafva å ena sidan tt kämpa mot det våldsamma förtryck, som atgår från den blinda reaktionen, och å anIra sidan mot otrösfanatismen. Men der nan allvarligt eftersträfvar att uppnå ett tort mål, der får man ej heller rygga tillaka för några binder, hvilka de än må vara; der för man ej förtröttas, om ock väen tyckes tuvg och svår att vandra. Evo ast sammanslutning mellan alla dem, som träfva mot detta samma mål, är framför; lt nödvändig; och för att åvägabringa en ädan har protestantföreningen blifvit grun-j lad. Att ansluta sig till denna förening och tt på detta sätt främja de sträfvanden, hvilas riktning vi i det föregående hafva anifvit, dertill uppfordra vi alla dem, som ned oss erkänna det berättigade åeh nödändiga i dessa sträfvanden. Vi veta med es, att vi ej vilja något annat, än en sådan tbildning af våra förhållanden, som kritendomen fordrar; att vi ej söka något anat än vårt folks sanna väl, hvilket först å står att vinna, när vi slå fasta rötter i eligiositetens och sedlighetens jordmån; vi eta att vi ej eftersträfva något annat än tt främja Jesu Kristi verk och att vi deröre äfven kunna vara förvissade om framång för våra sträfvanden. Och derföre opa vi härmed till alla dem, som lifvas at amma öfvertygelse som vi: kommen till 88 och skänken oss edert bistånd! Mm Dh BB rv mm RT

10 oktober 1867, sida 3

Thumbnail