Aftonbladet – 10 oktober 1867, sida 3

t, ne i gt 5 it tMen derhän hafva vi dock ej kommit?, säger läsaren. Nej, derhän hafva vi, Gud vare lof, ej kommit; men att vi äro inne på den väg, som leder till detta mål, derom hysas farhågor af många, som verkligen älska sitt folk och sitt fosterland, och de söka der-Iföre med all makt förhindra att ej tidens brusande ström må bortrycka vårt folk från den religiöst-sedliga grundval, utan hvilken man ej kan hoppas på en sund utveckling Jef vår: folklif. Vi kunna derföre begripa att det gifves I många, som, oroade af det s. k. framåtskridandet?, hvilket ganska ofta endast är ett hjerilöst och tanklöst framstormande, söka den enda räddningen i en våldsam religiös och kyrklig reaktion i nära samband med den politiska reaktionen, Lyckas man blott ånyo bringa det derhän, så mena de, att de gamla religiösa föreställningarne återställas hos folket, att kyrkans tjenare i ord och Jära återgå till de gamla bekännelserna, att den fatala kritiken bringas till tystnad, de gamla gudstjenstliga formerna återupprättas i kyrkorna, presterna utrustas med den gamla embetsprydnaden och församlingsmedlemmarne åter ställas under en behörig kyrkotukt, då är allt åter godt. Men dessa sträfvanden äro sannerligen ej mindre tanklösa, än det ofvennämnda besinningslösa framstormandet. Ingen makt i verlden är i stånd att återuppväcka en redan död tid till lifvet. Hvart hafva då dessa olyckliga förirriogar ledt oss? Kyrkorna hafva blifvit tomma, emedan ingen I mera förstår det språk, som talas i dem; ordets förkunnare hafva förlorat sitt inflytande, emedan man tror att de måste så tala, icke på grund af någon deras öfvertygelse, utan för att lyda de föreskrifter man gifvit dem; personer, som göra anspråk på bildning, blifva alltmer och mer främmande för kyrkan; likgiltigheten för kyrkan har hos en stor del af folket alstrat likgiltighet för religionen och kristendomen och otron har hemtat sin näring ur de kyrkligt sinnades oförnuftiga pretenotioner. Kyrkan sammankrymper alltmer och mer till blott en konventikel och den strängt kyrkliga kristendomen står på väg att, liksom fordom den sig sjelf öfverlefvande hedendomen, blifva en religion endast för den obildade bondebefolkningen. Denna riktning ligger i öppet krig med hela den närvarande tidens bildning; hon hater och fördömer de skönaste andliga och till en del äfven de materiella resultaterna af samtidens odlingsarbete, betraktar med misstroende hvarje fri rörelse på religionens och kyrkans område och söker lägga så många hinder som möjligt i vägen för densamma. Med denna riktning föra vi en oförsonlig kamp, emedan vi avse densamma vara förderflig ej blott för kyrkan, utan äfven för det kristliga folklifvet öfverbufvud, och vi betrakta det såsom en helig pligt att öfverallt, hvarhelst vi kunna, öppet uppträda mot densamma. M:n endast genom ett dylikt polemiskt uppträdande mot den reaktionära kyrkligheten är ännu visserligen föga vunnet. Man frågar oss med rätta: hvad viljen I då sätta i stället för den af er bekämpade riktningen? Veten I då något annat, än denna gamla kyrklighet? Visserligen veta och vilja vi något annat. Framför allt vilja vi en kyrklig och religiös utveckling, som ej står i motsats till vår tids bildnihg, utan som framgår ur sjelfva denna bildning. Eller tron I ej då på den helige andens styrande närvaro i mensklighetens utvecklingshistoria? Antagen I, att han förblifvit främmande för samtidens stora andliga rörel er och ej haft någon andet i desamma? Menen I, att han döljer sig i de vanmäktiga sträfvanden, som utgå från ett parti, hvilket har den förmätenheten att tro sig vara i uteslutande besittning af den helige andens gåfvor? Hvilket är kristligare: att i samtidens stora rörelser på det andliga lifvets område efterforska spåren af den helige andens närvaro och just derigenom söka begripa dessa rörelser, eller att sätta sig på domarestolen, slunga den presterliga bannstrålen mot tidsandan och mästra verldshändelsernas af försynen utstakade gång? Vi äro på intet vis sinnade att beprisa och såsom fullgiltigt erkänna allt det myckna, som i vår tid uppträder med anspråk på att gälla såsom nyupptäckt sanning och såsom framsteg i kulturlifvet; vi känna mer än väl buru mycket oäkta mynt insmugit sig bland det äkta; men vi förkasa derföre ej det äkta och sanna guldet, som äfven blifvit bragt i dagen, utan vi vilja använda detsamma för kristendomens bästa. Vi äro öfvertygade om att de framsteg i bildning, som utmärka vår tid, ej derföre mindre äro att anse såsom frukter af kristendomen, emedan kyrkan ej omedelbart ostrat dem. Kyrkan måste lära sig att begripa, att det är hennes egen skuld om tidsandan i den närvarande kristenheten börjat skilja sitt mål från kyrkans, och bon har su den heliga förpligtelsen att ej ställa sig iendtligt gentemot dennå tidsandans sträfvan, utan söka begripa och fatta det berättigade i densamma, söka genomtränga tidsundan med evangelii rena anda, på det att rår tids stora rörelse på det andliga omådet ej må förlora sin rätta andliga melelpunkt och sålunda urarta. Men huru skall nu detta kunna sättas i verkställighet? För kyrkans närvarande rerksamhet har föga annat blifvit öfrigt än redikan, barnundervisningen och sakranenternas utdelande. Vi underskatta ej ärdet häraf. Denna verksamhet skall alltSD emt förblifva en nödvändig och vätsignelerik och äfven om densamma — icke utan yrkans eget förväållande — numera förlo