Aftonbladet – 10 oktober 1867, sida 3

slipade af de oroliga vågorna och vexlande till form och färg. Ett särdeles vackert garnityr af dylika, innefattadt i guld, förvaras ännu i kyrkan på Wisingsö och lär ha tillhört den sköna Ebba Brahe. Om det lilla Hjo som ligger der så anspråkslöst vid vattenranden och drömmer hörde jag äfven en liten saga, efammanväfd med verkligheten: Under Carl XII:s tid fördes nemligen nå ra och trettio kossacker, fångar efter Narraslaget, till den lilla staden och användes ill offentligt arbete. Om deras tysta inre trider, deras brännande hemlängtan vet nan numera ingenting att berätia, men de unno alla slutligen sin graf der de burit in boja. Dock jordades de ej tillsammans n:d annat kristet folk; utan i en kulle för ig sjelfva strax utom staden. Vid klart väder hägrar en ljus strimma från denna kulle mot Omberg i öster, och folktron säser det är kossackernas väg, den de rida ill sitt fädernesland på kolsvarta hästar då nidnattstimman Jjuder öfver vågen. Det är väl jungfrun?, det der?? frågale jeg en af besättningen och visade på en lippa som uppsteg midt i sjön. . Ja, sade han och skrattade, det är det ckså.? Också ?? frågade jag. Ja, för annars så kalla vi henne för enefru Nordevall nuibera, sen Nördevall törade på och sjönk der. Det folket, det folket! det är sig likt öferallt. Kan aldrig låta någon anledning ill lustighet gå sig ur händerna. Men det der är dåligt, skall du kanske ycka, dåligt att skämta öfver en medbroders lycka. Du misskänner dem. Det är ej olyckan om 1i0ar dem; det är bara uttrycket: 7en