Aftonbladet – 10 oktober 1867, sida 3

Om de tyska protestaniföreniogarne, deras uppgift och verksamhet. I. ?Många finnas visserligen, som mena at just det här påpekade förhällandet ör de rätta. Religionen och kyrkan anse de till höra den förflutva tiden och vår tid har ei helt annan uppsift. Kristendomen har va rit nyttig såsom egnad att tämja vära för fäders räa seder genom att hos dem inplant: tron på Gud och på öfvernaturliga ting Men numera hafva vi hunnit utöfver dennsg ståndpunkt. I vära dagar har man ej läagre behof af de upplostringsmedel, som hemtas från fasan för det öfvernaturligs. Numerg är frågan blott om att ordna våra timlige förhållanden vår politiska och borgerliga frihet, att återupprätta ett bättre rättstillstånd, förvärfva och utbreda allehanda in sigter, befrämja välståndet och i allmänhet vinnlägga sig om det som gör lifvet rikåre på njutningar. För alla dessa tiders sträf. vanden ör religionen vida mera till hinders än till gagn, emedan hon riktar menniskornas hopp på ett mål bortom denna verlden och derigenom kommer dem att försumma detta lifvets anzelägenheter. Ty så länge menniskorna ännu hängifva. sig åt drömmarne om en kommande vedergällning och ersättning i ett annat lif, finna de sig täligt i ati lida allt slags förtryck under lifvet här på jorden och lyckas då ej heller någonsin höja sig ur ofriketens ovärdiga tillstånd. På grund häraf bör man iogalunda söka upphbjelpa kyrkan ur hennes sjunkna tillstånd, utan fastmera arbeta på att allt. mer och mer förlama hennes verksamhet för att sålunda påskynda hennes undergång.? Den som delar dessa vidtutbredda åsigter om kristendomen, han må gerna afstå från att läsa bvad vi i det följande ämna yttra, ty deri finnes ingenting för honom. Det är ej den mot kristendomen fiendiliga sinnesstämningen vi vilja understödja, utån tvärtom skola vi på det bestämdaste upptrida mot hela denna riktning. Aposteln Paulus har betecknat densamma såsom den, hvars hela visdom uttalas i grundsatsen: Slåtom oss äta och dricka, ty i morgon skola vi dö!s Detta är den slags civilisation, som ej har någon annan Gud, än penningen, penningen, meelst hvilken man kan förskaffa sig alla de njutningar, efter hvilka man längtar, pennirgen, i hvars tjenst derföre allt annat måste ställa sig, allt vetande och all arbetskraft, penningen, för hvars förvärfvande redan gossen börjar dresseras i hemmet och uppfostras i skolan, som utgör föremålet för ynglingens längtan, för hvilken mannen arbetar sig trött och som kommer gubben att sörja, derföre att han ej kan taga sin skatt med sig i grafven. Detta är säånnerligen cke den väg, som leder till verklig frihet och till ett folks sanna välfärd. Om det skulle lyckas att hos folket förqväfva all längtan efier Gud, som ät kärleken och begreppet af allt stort och heligt, samt att upphöja penningen och sinneslusten till verldens afgudar; att hos menniskan sönlerslita samvetets heliga band, som förenar nenne med det gudomliga, och i stället göra len låga egennyttan till den enda drifjedern för hennes sträfvanden; om det kulle lyckas att tillintetgöra familjens helsedom, grundvalen för all sann civilisation; om man kunde utöda all vördnad, all vietet, all tro på en bögre vilja — hvad rade man väl dermed vunnit? Verldsuistorien gifver härpå ett ganska bestämdt var. Alla folk, som en gång kommit till lenna ståndpunkt, hafva utan uppskof ilat in undergång till mötes. De hafva frossat rikedomar och njätningar och hafva blifvit attiga och eländiga; de hafva trott sig i tånd att öfvervinna hela veriden och hafva å ett smädligt sätt blifvit trampade i stofet; de hafva rasat för Sfriheten4 och hemhjlit åt den mest förnedrande träldom.