Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 3

kapten uppmanat dem att stå på sig för att dock 1å pjuta af den vackra anblicken af Bromö fyrar, hade de alla undrat om inte luften ändå vore väl kall, om det inte droge ihop till rego, om man icke finge sig en liten behändig soufva på halsen, — och så bade de försvunnit. Jag tror att han misstänkte vännen min och mig att vilja göra samma carridre, ty han bjöd oss artigt upp på kommandobryggan, afskärande oss al reträtt, och så sutto vi der i godt förvar, smekta af den ljumma ljufliga nattvinden och väntande på det utlofvade skådespelet. Och att detta var värdt ett par timmars vaka, kan jag försäkra dig. Redan på långt afstånd tindrade de båda fyrarne som tvenne dubbelstjernor genom nattens dunkla slöja. Det var som en moders ömma blickar när hon värtar sitt älskade barn; alla andras ögon slutas, hennes icke; de tindra, de vinka, de klarna mer och mer ju närmare älsklingen kommer, och då hon ändtligen har honom i sina armar, stråla de som solar. Det rådande mörkret gjorde fyrarnes klarhet ännu skönare, och kanske äfven dertill bidrog den yppiga, dunkla grönska, ur hvilken de uppsköto. Sakta gled fartyget in till den vänliga stranden, cer det dröjde några minuter, under hvilka ångan med brusande fröjd stormade ut ur sitt trånga fängsel, .Dunkla gestalter, till hälften belysta af fyrarnes sken, sysslade på bryggan. En del varor skulle ombord. Aktergasten, gubben Thorkel, hade ett bestyr, värre än alla andra, eftersom han aldrig kunde få allting bra nog. Packor, kappsäckar och koffertar skulle stufvas så och icke så, pressenningarne skulle dras mera åt den kanten än åt den, och när han