Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 3

örande hr Hammeriks blef antagen bör väl e äknas honom till last, att han sedan arbetade på att få den uppförd var icke blott hans rättig: het utan äfven hans skyldighet. Det är såledet för det han sökte efter bästa förmåga uppfylla denna, som han nu så strängt tadlas. Hade stu: denterna uppfyllt hvad programmet bjöd, nem. ligen att hemma i Sverge inöfva de stämmor till hymnen som i tillräckligt god tid kommit dem tillhanda deraf (?) och härstädes deltagit i utförandet, som då utan tvifvel blifvit annat än det blef, kunde de haft skäl att klaga på den, som dertill förledt dem. Nu kommo de hit utan att kunna sina partier, förklarade genast vid första repetitionen sig ej erna deltaga deruti och det föll ingen in att ens opponera sig deremot. Det ställdes helt och håilet i deras fria val om de ville deltaga eller icke. I och med detsamma de vägrade detta voro de ju också alldeles fria från hr Hammerik och hvarken han eller någon annan har talat om att ställa dem under hans anförandeskap. De hade visserligen förbundit sig, i och med sin anmälan, att deltaga i Concoursen och dermed sammanhängande festligheter; men just för att arrapgementerna i öfrigt ej lyckades blifva sådana som från början afsetts, befriades de från alla dylika förbindelser och fingo helt och hållet sjelfva bestämma både om de ville uppträda och hvad de ville prestera. Från deras sida måste, som sakerna gestaltade sig, Concoursen och hvad med den egde sammanhang betraktas som en bisak. Deras värdiga uppträdande inför en värdig publik blef hufvudsaken och dertill blef ju Stora Operan dem utverkad. Det är der som den franska publiken lärt känna deras prestationer, det är efter deras uppträdande der, som den franska pressen bedömt dem. Att resultatet blef glänsande och domen tillfredsställande blef ju snart allmänt bekant och dermed var ju också deras sångareära på ett eklatant sätt häfdad. Huru mycket värde som specielt kan sättas på en täflingsmedalj torde de sjelfve kunna döma om, som sägo de olika sångföreningarnes baner fullradade med tjogtals medaljer utan att en enda af dessa föreningar vågade ställa sig som täflande vid Upsaliensernas sida, utan frivilligt öfverlemnade dem gegrens pris. Den är att betrakta blott som ett souvenir af resan. Vid den internationella konserten å Theåtre Lyrique hemställdes det ju också till deras fullkomligt fria val om de ville uppträda eller icke. Att vid alla tillfällen der studenterna en corps uppträdt de gått under benämningen les tudians dUpsal? lärer välingen kunna bestrida. På affischen till täflingen stod specielt att ?La Suede? representerades. Jag vet således icke hvar någon skulle ha läst att ?danskarne stått före svenskarne på affischen, ehuru blott studenterna uppträdde?, om icke möjligen på Lyriques affisch under tredje afdelningen: ?Hymne å la pax, det enda tillfälle der några danska sångare uppträdde och deri studenterna ju icke deltogo. Hvad har således der skett för förolämpning, om det skall som sådan anses att nämnss efter Danmark. Att det för deras nummer äfven der stod: utföres af Jes tudians dUpsal, erinrar jag mig gan ska bestämdt. Att i några smäre tidningsredaktioners lyernor begreppen Skandinavien, Norden, Danmark, Norge och Sverge dansa omkring och begagnas liktydigt kan väl ej med skäl tillskrifvas hr Hammerik och bevisar blott så väl deras ringa kunskap i geografien som ock att de troligen icke alls varit på operan, utan skrifvit sina referater efter hörsägen. Skulle i Paris vistande nordbor ställas till ansvar för alla dylika misstag i de franska tidningarne finge man sig många reklamationer på halsen. När man blir så stött hemma öfver ett för den som varit här en tid så naturligt misstag som om nationaliteten, hvad skulle man då säga om de hundratusentals menniskor, som icke ens veta af att upsaliensarne varit här. Det sker mycket märkvärdigare saker i Paris än en konsert, som icke alla hafva reda på. Roligt nog skulle det vara att erfara, huru många tusen som ännu icke sett expositionen, och sådana existera. Jag hörde ill och med häromdagen talas om ett fruntimmer, som är 22 år, hela sin tid vistats inom Pais murar och som likväl ännu icke sett Louvren, och hon och många med henne veta bestämdt icke om les tudians dUpsal ärosvenskar eller hottentotter. Vi komma nu till den så att säga rent besvärliga sidan af saken, ty det finnes också en sådan, eller så många på platsen helt och hållet främmande personers inlogering, nödiga upplysningars meddelande, hjelpreda i alla dessa smådetaljer, som, obetydliga i och för sig, dock kunna förorsaka en ovan resande många obehag o. 8. v. Att i alla dessa fall gå tillhanda med råd och aåd hade herr Wolff godhetsfullt itagit sig, såsom den der egde mesta tiden att lermed befatta sig och mesta kännedomen om pariserlokalförhållanden. Denna allt annat än behagliga post sköttes af honom på det sam-. vetsgranmaste, i det han helt och hållet ställde ig till studenternas förfogande och äfven vid nängahanda fall togs i anspråk, ehuru det allrig föll honom in att göra reflexioner deröfver tt det var för svenskar, för utländningar han ålunda uppoffrade sin tid och sin möda, lika itet som det kunde falla honom in att det skulle vara mera motbjudande för en svensk att motaga tjenster af en dansk, än för en dansk att söra dem åt en svensk. Att tillbjuden tjenst lir försmådd, eller åtminstone helt och hållet värderad, fick hr Wolff nogsamt lära sig känna, y både ovänligt och ohöfligt bemött under deas härvaro, har han också af korrespondenterna blifvit bedömd på ett sätt, fuiikomligt liktydigt ned personlig förolämpning, utan att en enda öst höjts till hans försvar. Att dettajust skulle vända från studenternas sida, som annars ju oruka betraktas som förkämpar för de skanlinaviska idernas spridning, är ganska beteckrande och ger en egendomlig belysning åt de lixtrande tal, som vexlas vid: de ömsesidiga studentmötena. Hvad slutligen skandinaviska föreningen anvår, får den också åtskilliga slängar för sin kolation, som blott var tillstnlld å skryt? och ler ?det danska elementet gjorde big för mycket jällande?. : Hvad för det första de omtalade flaggorna beräffar, torde kamrmarherte Fahnehjelm, Bom, i ikhet med öfrige expositionskommissarier, välrilligt tillsläppte dem från expositionsförrådet, unna upplysa huru många svenska som finnas eribland. Jag bekänner att jag räknade lika litet lem som de norska och danska. Att de funnos ler tir emellertid fullkomligt säkert. Var det ena ller andra landet i starkare antal representeradt, kommer det sig helt enkelt deraf, att den ene ommissarien ställt flera flaggor än den andre till isposition. e uppträdande talarne voro fyra svenskar, två ransmän och en enda dansk, som till på köpet öreslog en skål för Upsala universitet. Visserigen har en referent hört en dansk föreslå en skål ör Kristian IX ; men som kammarherre Falinejelm godhetsfullt, just för att undvika så många al, föreslog skålen för Nordens begge konungar, ehöfdes ingen specielt för Danmarks, och föreom ej heller. Men då den ena sålunda hör hvad om icke existerar och den andra blundar för ivad som i verkligheten finnes, tyckas båda lyssna ill egna hjertans ingifvelser och således äflas att ramställa saker i falsk dager. Hvad för öfrigt sjelfva tillställningen beträffar, i om den G var så splendid, som de anspråks