Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 3

liga, att man, ovan vid fartygets stilla vaggning, blir sömnig midt på ljusa dagen. Du skall komma ihåg att du reser på kavalenX, sade jag till mig sjelf, och att det är din pligt att bålla ögonen öppna. Så sade jeg verkligen — du må tro mig eller ej — och när jag detta hade sagt, gick jag ned i min hytt — och somnade. På så sätt sof jag bort hela Leckö slott med torn och tinnar och allt, och kan derför ej ge dig den ringaste beskrifning deröfver, och det får du förlåta mig om du kan; i annat fall får jag förlåta mig sjelf. För öfrigt kan du ej tänka dig hvad Wenerns stränder äro sköna! Det är så lefvande, så rikt, så friskt alltsammans, att bröstet vidgar sig, liksom ville man bokstafiigen inandas all denna skönhet. Och vet du hvad som för mig vittnar om att en naturscen är riktigt herrlig? Det är känslan af att, vid dess åskådande, ingen enda bitter rörelse vågar sig in i mitt hjerta; intet minne al liden oförrätt; ingen önskan eller tanke som ej heter kärlek och frid. Qvällen började nu sänka sig öfver Wenern såsom ett mörkfransadt ögonlock småningom drar sig öfver ett tröttadtö.a. Allt saktare ljöd vågornas andelika sång, allt efillare susade det i strändernas Kronor. Samtalet hade nistan helt och hället tystpat; de flesta passagerarne bade gåt ner i sina hytter; blott en och annan satt ännu qvar uppe, stilla drömmande om forntidsminnen — framtidshopp — hvem vet? Kapten kom bort till mig, log och sade att det hade gått i dag som alla andra dagar med hans passagerare — alla hade de på morgonen sagt att de ämnade vara uppe om det så vore hela natten, ty så skönt väder och en sådan färd fick man kanske aldrig mer. Men så när qvällen kom och