Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 2

tunga steg förbi dem, stadda på hemvägen till sina stugor. Jag vill hoppas att min mor är nöjd och belåten med sitt verk?, sade grefven slutlisen. För min del måste jag bekänna att jag har mina tvifvel, Dick. Stackars den ier lilla flickan! Jag såg blott alltför väl, att det icke var Fontaine hon tänkte på hela iden. He! Det är icke det första bröllop jag varit med på.? Dick kunde icke svara ett ord. Han kände sig förskräckligt brottslig och förstämd. Himlen må veta?, tänkte han, att jag aldrig med vett och vilja sagt ett ord åt det der steckars barnet för att inbilla henne att jag tyckte om henne!?,..... Minnet at let bleka ansigtet och den sorgsna blicken förföljde honom, ville icke låta sig förjagas. Hans egen väg låg ju rak och tydlig framör honom; till Reine hade han talat kärekens språk, till henne var han bunden ned såväl hederns som den uppriktigaste särleks band, och dock var hars hufvud ullt af underliga tankar på ånger och samretsqval. Reines häftighet hade qverlemnat tt obehagligt intryck, som han förgäfves ökte förjega. Han började afeky hemliga örlofningar, att säga sig sjelf, att ju förr an kunde blifva befriad från bördan afen ådan henwilighet, desto bättre för bonom jelf och för andra. Skulle han nu genast äga dem allt? Skulle han tala vid sin kuin i-detta ögonblick, der de gingo bredvid varandra, säga honom sina tankar, sina ramtidsplaner, eller skulle han vänta tilldess an först talat vid onkel Charles och sagt onom alltsammans? På det hela vore etta det bästa. Men han gjorde inom sig tt högtidligt löfte, att Reine åtminstone Ske skulle hafva något att förebrå honom.