Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 2

STOCEHOLM den 9 Okt. Nöden i pormanens ooh Botemedien deremot. I Norrland fortgår skogsafverkningen på ett sätt, hvartill man i våra dagar förgäfves skulle i annat land söka något motstycke; men de bety iliga penniogemedel, som i de förstörda skogarnes ställe skulle ioflyta, synas icke hafva med sig burit väl. signelse. När skörden slår fel, finnes knappt en hydda, som ej drabbas af den bittraste nöd, och några iå frostnätter äro tillsöck-: liga att berötfva vida landsträckors befolk-s ning sjelfva hoppet om det toritigaste lifs-s uppehälle. Då höja sig klagorop från myn :i digheter och enskilde; medel subskriberast och stora summor af statsmedel beviljas; i men allt är otillräckligt; ty hela landska-!l pers befolkning kan icke födas genom all-l mosor; och påföljande år eiler vid mnästali missväxt ses samma skådespel förnyadt.! Det är en bedröfig hushållning. Man vill medgifva detta; men hvad är) att göra, säger man. l De, som tro att Himlen och förhållande-: nas mart låter beveka sig afjemmerklagan samt att nöd och elände äro oskiljaktiga : följeslagare från hvarje felslagen skörd, åt-: nöja sig med att, under en och annan axelryckning öfver ?de olycklige norrlännvingarne?, vänta allt af ett ?bättre är? ; men törhållandena äro väl dock alltför allvarsamma, att af ella kunna betraktas på detta fatalistiska sätt. Blott de som göra något bemödande att hjelpa sig sjelfva blifva äfvea hulpne, och Norrland är icke af naturen så missgynnadt, att dess befolzning oafvisligen skall vara dömd att periodiskt decimeras genom hungersnöd. I deita nordliga luftstreck, är det väl åkerbruket, hvarur invånarne förnämlizast skola hbemta sin bergning? Visserligen icke. Det är, efter naturens egen anvisning, url. äpgsoch boskapsskötsela, från hemslöjden samt ur skogarne. I Norrland äro, i motsats till förhållandet i rikets sydligare landskap, åkerstyckena små, men ängsmarkerna af betydlig vidd. Dessa senare kunna gifva näring ät stora boskapshjordar, och ladugärdsskötseln, som i ojemiörligt mindre grad än åkerbruket är underkastad de vanskiigheter, limat och tillfälliga väderskiften medföra, skulle, om allvarliga omsorger deråt egnades, kunna utgöra en mera gifvande och framför allt mera pålitlig hufvudkälla för befolkningens utkomst, än odlingen af de magra tegar, som så ofta år efter år svika de förhoppningar man derpå grundat. Att denna åsigt icke hvilar på en lös förmodan visar ett och annat exempel, som tyvärr blott ännu står alltför enstaka. Ett hemman i Neder Kalix socken, som bar ganska frostiändiga åkrar, har i femtio är varit brukadt hufvudsakligen med beräkning på att ästadkorama fodertillgång och smörtillverkning, och sådant med den framgång, att, ehuru äfven dess spanmålsgrödor ofta blifvit af frostskador tillintetgjorda, egarne likväl nu äro de förmögnaste bönder isocknen. Deras egentliga inkomst af landtbruket har icke af dessa tillfälligheter lidit något känbart afbräck; deras bekymmerfria ekonomiska ställning har lemvoat dem tillfälle att åt handslöjder egaa berömvärd omsorg, och då de icke för sin utkomst varit i behof af skogarnes tillitande i högre grad än återväxten medgifvit, finnes den bäst vårdade och besparade skogen å deras hemmen. Vi talade äfven om skogarne, men icke för att uppmana till deras ytterligare anlitande på det sätt man hittills med dem förfarit, utan för att erinra, hvilken mnationalvinst man nu förspiller, då man nästan uteslutande i form af plankor och bräder, bringar sina skogstillgångar i marknaden. Trävaror äro öfverallt afsättliga, om de till form och beskaffenhet motsvara olika orters behof; men då svensken oupphörligt och i oerhörda qvantiteter tilllörer utländningen sina skogsprodukter endast i en form, mäste, säsom erfarenheten från London och andra stora handelsplatser ådagalägger, äfven den största konsumtion blifva till öfvermätt tillfredsställd, och varan falla i vanpris. Hvarföre icke då söka i högre grad förädla skogarnes alster och, efter olika orters behof, gifva dem en användbarhet, som skulle försäkra säljarne om högre vinst, efter att hafva under bearbetningen gifvit en större del af Norrlands befolkning lönande sysselsättning? Andra nationer, som bättre veta att tillgodogöra sig de dyrbara alstren af deras skogar, försända desamma i mera förädladt skick till aflägsna länder; man ser sålunda t. ex. ofta i hamnarne vid Medelhafvet laster af sådana trävaror, som t. ex. ämbaren, baljor, såar, stolar och dylikt, ditförda ända från Amerika. Skulle aet icke äfven för det närmare belägna Sverge gå an att företaga en sådan export? Våra bräder och plankor komma numera icke sällan nära nog gröna eller svarta till sina bestämmelseorter, emedan sågverksegares och exportörers sträfvanden gå en l dast derpå ut att bringa de största trävarumessor öfver hafvet, icke att lemna god och begärlig vara. Och efter det sätt, hvarpå man behandlar denna affär, betalar den sig. Förbrukningen kan icke hälla steg med afverkningen; priserna nedtryckas öfver alla rimliga gränser, och konsulerna klaga högljudt öfver den öfverdrifna tillförseln. Förgäfves. Man har nu en gång fått i sitt hufvud att man, ehvad afsättning är att påräkna eller ej, skall hugga ned våra skogar; och ännu under innevarande år hafva redan omkring 500 fartyg, lastade med trävaror, utgått från en enda hamn i Norrland. Det må då i kalladt eller fö