Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 2

svarade hon med blixtrande ögon, som tycktes vidgas cch blifva större; men hon fullbordade ej den mening hon börjat utan sade harmfullt: PAck, jag är icke någon himmelens engel jag, det bar jag sagt dig ofta nog. Vi, af folket, vi likna icke er andra. Vi låtsa ej som vi kunde taga dagen som den kommer och icke bry oss om någonting, såsom ni gör, ej heller bruka våra qvinnor jollra med sina män och tala till dem som om de vore barn, hvilka man måste smeka och göra till viljes. I mina ådror flyter godt blod, men det oaktadt är jag dock en qvinna äf folket, och jag älskar uppriktig. het framför allt annat i verlden, och till denna drägt, till rikt folk, höra många saker som jag afskyr och alltid skall afsky — a!drig kan jag nedlåta mig att bedraga dig, att förställa mig, att låtsa vara hvad jag icke är — jag kan det icke, ser du det? Och om jag har något på hjertat så måste jag säga det — hat, svartsjuka eller hvad det än är.? ?Du låtsar vara hvad du icke är, när du säger dig vara värre än du är?, sade Dick allvarligare ännu. Han stod och högg at med sin pennknif små stycken af den förvittrade sandstenen i porten. En liten bit af den mjuka stenen föll till marken och krossades till smulor — Reine såg upp, tvekande om hon borde säga något, och lugnade sig hastigt. Förlåt raig?, sade hon slutligen med sakta, darrande stämma, ?jag hade orätt, jag borde icke tvifla på dig? ; och hon drog bastigt af sig handsken och lade sin trofasta hand i hans. Dick rördes häraf och böjde sig ned för att kyssa denna hand; men han önskade (och afskydde sig sjelf med detsamma för denna önskan), att hon icke skulle dragit af sig handsken.