Aftonbladet – 7 oktober 1867, sida 3

tiga staden, hvars omgifningar — synnerligast trakten kring Örgryte kyrka — lära vara ganska vackra. Men nere vid hamnen väntade oss åvgfartyget Wadstena för att föra oss den med rätta vidt beprisade kanalvägen, och vi föredrogo att tillbringa mnatten ombord hellre än i land, så mycket mer som fartyget skulle afgå tidigt påföljande morgon. Det gjorde så äfven, och gladt dansade vågoina sin ringdaus kriog fartygets sidor då det med ilände fart lemnade bakom sig den rika och stolta handelsstaden, snart erbjudande oss bilden af en temhundra-årig runsten: den fordom så mäktiga, nu i det närmaste förfallna Bohus fästning. Huru många torn den fordom haft, vet jag ej, men det vet jag, att de ba tappat både hufvud och hatt, utom ett enda; som ännu, trotsande och ärrigt, reser sig ur ruinhopen och kallas ?Fars hatt?. Hvad det lider gör väl tiden äfven af den en nattmössa, deri den gamle kämpen får sofva sin sista sömn i ro, men godt gör det att se så länge han ännu vakar. Med honom vaka äfven troget många gamla minnen, och bland dem i främsta rummet den lilla staden vid hans fötter: Kongelf. Då men ger denna obetydliga fläck med sin samling af anspråkslösa träbus, hvem kan väl tro att den en gång inom sina gränser hyst furstar och furstinnor; att den varit mötesplats för hvad jorden har högst att framvisa, af rang, styrka och skönhet; att den fordomtima varit Norges hufvudstad? Säkert ingen, om man ej af historien tvingades dertili. Men nu är det likväl så, och staden är derför i all sin litenhet stor genom sina minnen. Vi eget.ex, der Thorgny Lagman föra folkets talan på ett sätt, som kom kungen att tiga och underkasta sig