Aftonbladet – 7 oktober 1867, sida 3

nitt hjerta att verlden ej måtte för snart ressa de nyutslagna blommorna i detta inga sinne, förbytande rosengården, den loftande , daggstänkta till ett herbarium, visserligen lärorikt, men dock befolkadt af må tysta väsenren, som alla fått ?afsked på grätt papper?. Så kommo vi verkligen till Göteborg. Der såg förnämt ut. Räta gator, stätliga us, nästan utan ojemnheter sins emellan. Det ena ville vara lika högt och präktigt som det andra, och så lyftade de alla sin panna stolt mot skyn. Det var som en parad af salig kung Fredrik Wilhelm den örstes garde i Preussen. Kanaler med vackra oroar lättade litet på stelheten och den mycset omtalade trädgårdsföreningen gjorde äfven hvad den kuude. Men det var så oändigt omsorgsfullt och städadt alltsammans; cke en enda liten nyckfullt poetisk vrå, sålan som Djurgården erbjuder mångfaldiga; ntet af det der sorglösa, glada, som uttalar sig nästan i hvarje drag af hufvudstadens ysionomi. Menniskorna tycktes visserligen ha brådtom äfven i Göteborg; yfviga kindskägg sprungo om hvarandra; moderna smalpenta unga män ssyndade framåt med allvarliga, nästan vigtiga miner; men man såg att affärer i främsta rummet var målet för deras färd. Det är mycket aktningsvärdt utan tvifvel, men jag hoppas du förstår att en sådander svalnäbb som min, hvilken qvittrar både i regn och solsken, plockar ett korn här och ett annat der, nöjd om det räcker för dagen, icke kan öppna sig för att falla i förtjusning öfver ett guldax. Det är för tungt, för slort för mig; jag kan icke flyga med den gyllene bördan. Det är för öfrigt icke axets fel — det är mia naturs, helt enkelt. Vi dröjde ej många timmar i den präk