Aftonbladet – 7 oktober 1867, sida 2

STOCKHOLM den 7 Okt. Revue des deux mondes yttrar i sin politiska öfversigt för den 1 Oktober bland annat följande: Man skulle kunna kalla det politiska Onda, hvaraf Frankrike för närvarande verkligen lider, för okunnighetens vånda. Poliuskt äro vi ett folk, som icke vet hvad det har att göra. Öfverallt omkring oss se vi nationer, som ha stora tydliga syftemål och hvilka känslan af att ha ett värf att utföra, arbetet på de påbegynta verken, en sannolik framgåvgs ärelystnad förläna handlingskraft, säkerhet i ingifvelse och lif. Detnuvarande Tyskland känner för visso i denna stund sin bestämda kallelse och egnar sig deråt med beslutsam energi. Ryssland har sina panslavistiska sträfvanden, framkallade af jäsningen i den österländska verlden. Osterrike är sysselsatt att genom nya kombinationer i den inre styrelsen ånyo göra sig mäktigt. England har nyligen gifvit sin statsförfattning en betydande utveckling; det bar utfört en valreform, söm utvidgar de:s representativa system, och förutser redan de öfriga politiska förbättringar, för hvilka den nya vallagen skall bli ett redskap. Förgåfves finner sjelfva Italien otåligheten hos sina handlingens män för tidig och ställer sig i vägen för Garibaldi, som tyckes vilja gifva den presterliga regeringen i Rom dödshugget; enhetens full. ständigande genom Roms befrielse är fortfarande dess högsta mål; efter de underverk, som på så få är blifvit gjorda till dess förmån, är en hvilotid till ocn med för detta land ett nödvändigt vilkor för det företagna verkets befästande; det kan för öfrigt göra denna lediga tid fruktbärande genom att gifva sig en regelbunden och förutseende tinansiel och administrativ organisation. Öfverallt i de länder, vi nu uppräknat, fions det nära lig.ande eller aflägsna mål att sträfva för, hvilka gripa sinnena, lifva nationalmeniovgen, ingifva folken en fosterländsk ärelystnad och underhålla hos dem tron på framtiden. Det är denna stora drifkraft, som för närvarande saknas i Frankrike, må vi ha den uppriktigheten och det modet att erkänna det. Vi ha icke dessa klart bestämda och öppet erkända mål för vår handling, hvilkas uppenbarande disciplinerar ett folks anda, samlar dess kollektiva kralter, lilvar det till en väldig täflan och för det med tillförsigt mot äd!a synkretsar. Hvarken utom eler inom landet står någon väg oss öppen, der vårt nationella lifs ström kan med säkerhet flyta fram och vidga sig. Den yttre politiken är ett ämne till oro för 083; den erbjuder oss icke längre de lockande utsigter, som drog till sig Frankrikes unga ärelystnad. Den lemnar oss nu endast öfrigt, att i systemernas hemmlighetsfullhet och oviss: het lösa torra jemvigtsproblemer. Man har skött den så, att: Frankrike nödgas dragas med detia tvifvelsmål: har det bibehållit eller har det förlorat sin relativa fordna makt i Europa? : Förblifva vi, som icke längre hafva några raceabsorptioner att lefva på, tålmodiga åskådåre af de stora hopgyttringar, som bilda sig på vårt fastland i krafi af en ouadviklig lag? Är det icke fara värdt, att dessa stora makter, som improviseras bredvid oss, skola eftertrakta en öfvermakt, som är egnad att oroa vår trygghet och såra vår ära? Mäste vi för aut skydda oss mot denna obestämda ovisshet pålägga oss den utarmande uppoffringen af jätteartade militärrustningar och döma oss till att.stå med gevär för fot hela den tid, som denna europeiska omskapning pågår? Denna ängslan är så mycket mera utmattande för Frankrike, som landet, sedan våra inre institutioner ryggat tillbaka från 1789 års principer, icke längre har initiativet till sin utrikes politik och dess representanter ha förlorat allt ivflytande på rätten att besluta om krig och fred. Denna regime, der krigets utbrott och E.ropas försättande i skakning bero af hofoch dynastipolitikens hemliga vilja, dettå barbariska system, hvarifrån Europa vår befriadt under detta ärhundrades fyrtio bästa år, har åter satts i kraft genom Frankrikes egen skull. Vi ha i sexton år saknat den inre frihetens organer. Vi utstå nu synbart alla följderna af denna sorgliga förlust. Missräkningarne och bekymren i den ufrikes politiken ställa oss öga mot öga inför våra inre institutioners misstag och brister. Men återupprättandet af den moraliska styrkan, säkerheten och Frankrikes sinneslugn beror på frågan, om vårt land har insigt om den erfarenhet, som det fått under denna långa frihetsförmörkelse, och skall förstå de lärdomar, som de senaste händelserna gitvit. Den yttre politiken, sade vi, är dunkel, ovies, full af hemlighetsmakeri och bråddjup : Frankrike skuile icke under nuvarande omständigheter kunna spela en roll deri med den klarsynthet, som tillfredsställer förnuftet och den fosterländska omsorgen; blott och bart anblicken af den utländska ställningen, hvilken häller det i en afvaktande och p.ssiv ställning, är tillräcklig att pålägga det en kolossal mili-. ärrustnings bördor och bekymmer. Frankrike kan icke återfå trygghet, sin makts kraftfällhet, tilliten til! sig sjelf och fvertygelsen, att det verkligen är herre öf: ver sina öden, det har icke en gång någon utsigt att till sin förmån förändra ideernas ström i Europa och hålla motvigt mot de nateriella krafter, som kondensera sig: oredvid det, eå framt det icke erkänner lägenheterna i sina inre förhållanden och förskräckt söker aftjelpa dem. Det är nom landet man måste skynda att tillställa len teaterkupp, inför hvilken det närvaandes svåra drömmar sköla försvinna. få nationen bli fullkomligt delaktig i styelsen. och Frankrike skall se klart framför em mm mm LH