Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 3

skugga och svalka. Det är med hjertatjag beräknar att bruksegaren kunde nöja sig med litet mindre och unna sina arbetare litet mera. Om jag vore nog oförsigtig att till bruksegarne sjelfva yttra dessa mina hemliga tankar, skulle de allesamman säga att jag hede orätt, och öfverbevisa mig derom med siffror; de skulle säga mig att bomullen är dyr, och mitt svar att den har varit och blir billigare under det aflövingen väl i det närmaste är densamma, skulle ej vinna gehör; men hvad de aldrig skulle kunna förneka, vore, att den arbetare, som tio timmar om dagen står irnestängd i en ohelsosam luft, sysselsatt med ett mekaniskt arbete, har mer anspråk på deltagande och lön än den, som arbetar ute under Guds fria, klara bimmel, styrkt af den rena luften, smekt af solskenet, omgifven af skogar, dalar och berg. Man skulle stundom finna lifvet outhärdligt, om man ej hade det välsignade hoppet att en del tunga och mörka förbållanden så småningom skulle höja sig och ljusna. Det är med dem som med den lilla gångstigen: de arbeta sig uppåt. Den som lefver, fär se. Ett annat utomordentligt vackert ställe är Wiaresjön med sina stränder af brant stupande klippor; sina höjder, klädda till toppen med ek, björk och tall; sin pittoreska väg utmed sjöstranden; sina mängfaldiga och täcka holmsr, af hvilka hvar och en blott synes vänta på ett litet kärlekens tempel för att bli ett fullständigt eden. Om man har nägon förståsigpåare till ciceron — och det var just hvad vi hade — liter man vagnen hälla vid en grönskande backe, just der en vik af sjön skär in. Man stiger ur och gär ett godt stycke nedför en lång sluttning, och befinner sig