Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 3

ett stort antal folk hararbetsförtjenst. Ändlösa salar med väfstolar utbreda sig för det häpna ögat; här är ett slammer, ett väsen, ett surrande af bjul och maskiner, så man kan tro sig försatt till underjorden, der det lär gå både hett och brådt till, efter hvad sakkännare påstå. Här är arbetsfolk af alla kön och åldrar. Ungdom och hopp kämpa bär en hård strid med ett öfveransträngande arbete, en förskämd luft och en själsdödande sysselsättning, och kämpa nästan alltid förgäfves. Man ser det på de äldre, som liktgiltiga och lika mekaniskt som väfveriets maskiner sköta sitt åliggande. I fabriksegare, tänkte jag, då jag en stund åskådade dessa bleka, tyst sysslande varelser; litet kortare arbetstid, några öres högre arbetslön, dugliga folkskolor för era underhafvande, och, för eder sjelfva, litet mindre pekuniär vinst, litet mera välsignelse — litet mera verklig glädje! Det är härdt att arbeta tio timmar om dagen för en ringa penning; att deraf taga till byra, ved, ljus, mat och kläder och sen, när den långa arbetsdagens afton en gång kommer, ha — intet samladt. Men fabriksegaren är oantastlig. Han har betalt dem på öret den öfverenskomna dagspenningen och de ha haft sin frihet att antingen arbeta eller låta bli. Du förundrar dig kanske öfver att jag, mot min vana, blandar mig i sådana atlärer som denna, der ett vanligt sundt menniskoförstånd icke lär vara tillräckligt, efter hvad man sagt mig. Ack, min vän! det är också icke med förståndet jag här talår; det är med hjertat, som sväller of medkänsla för dessa stackars arbetsbin, som lemna andra sin honing, under det de sjelfva bli allt tunnare och tunnare; som bära dagens tunga och hetta, på det att några få må njuta